Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Johanna Hagström: Vit vid första ögonkastet

I SVT:s nya serie Gift vid första ögonkastet beställer vita medelklassmänniskor den perfekta partnern som om det handlade om att köpa ett nytt kök.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Gift vid första ögonkastet, vars första avsnitt finns på SVT Flow, har sina poänger som dejtingserie. Jag gillar att jag inte behöver se en beskäftig programledare som ska ta en massa utrymme. Istället får deltagarna mer plats att berätta om sina liv och drömmar.

Jag tycker också att det är lite uppiggande att programmet gör ett lappkast med hela relationsuppbyggnaden, där giftermålet traditionellt ses som någon sorts krona på verket, ett "kvitto" på att det går bra nu och att det är dags att börja yngla av sig.

Istället börjar man med en kombinerad första blinddate och bröllop. Det tvingar både deltagare och tittare att ta sig en funderare på vad just bröllopet som ritual betyder för oss i dag. Om nu hälften av alla giftermål ändå slutar i skilsmässa så kanske man kan leka med hela företeelsen och inleda en ny relation med ett blindbröllop. Tja, varför inte (förutsatt att det är frivilligt)?

Dessutom finns det ett ofrånkomligt underhållningsvärde i dramaturgin. Andra avsnittets första möte inför vigselförrättaren med hela tjocka släkten som vittne är kittlande känsloporr. Vems ögon slocknar när hen får se sin partner? Kommer de att kyssa varandra vid altaret? Vad säger mamma?

Däremot stör jag mig något enormt på att SVT, som har till uppdrag att göra just tv "om alla, för alla" så totalt bommar representationen i castingen till programmet. De sex deltagarna är alla kritvita, välutbildade och med bra jobb och allt tyder på att hela bunten bor i Stockholmsområdet. Självklart är de heterosexuella, hur skulle det annars se ut?

Programmet befäster medelklassens dröm om att det måste gå att konsumera sig till det perfekta livet. Deltagarna har både fina hem, fördelaktiga utseenden och allmänt fullspäckade scheman. Nu "köper" de tjänsten att hitta varsin skräddarsydd partner av en grupp experter, i det här fallet en samtalsterapeut, en psykolog, en beteendevetare och en präst.

Resultatet blir en motbjudande perfekt matchning enligt modellen "lika barn leka bäst". Paren hade kunnat vara syskon, så lika är de varandra – på pappret. Det krävs ingen familjeterapeut för att inse att det inte finns något som säger att man har större chans att lyckas med en långvarig kärleksrelation på det här sättet. Å andra sidan kanske chansen inte är mindre heller.

Frågan är vad som vore mest beklämmande – om alla tre förhållanden avslutas relativt omgående eller om alla tre paren snabbt som attan flyttar ihop, skaffar barn och lever lyckliga i alla sina dagar. Välkommen till Pleasantville i så fall.