Kanske är det avsaknaden av bajspalats, kuddfort eller, dare I say it, Carbonara-förspel. Någonting är det iallafall som gör årets säsong av ”Gift vid första ögonkastet” så tråkig.
Visst, det finns intriger: I det femte avsnittet, som släpptes natten till måndag på SVT Play, har Jim och Linnea fortfarande problem med att Jim är alldeles för på och Linnea alldeles för snäll för att inte bara slå honom på käften och be honom stirra in i en vägg (nåväl, till slut gör terapeuten Kalle Norwald det på klassiskt terapeut-vis).
Och jo, nog höjs pulsen när Torsten och Anastasia hamnar i bråk efter att Anastasia berättat för sina vänner om Torstens ”red flag” (tjejer med salongsgjorda naglar). Men efter att de pratat ut återgår allt till det normala med middagsplaner och tandborstning och som tittare undrar man, lite förstrött, är detta verkligen lämpligt?
Och med lämpligt menar jag: om inte underhållningsvärdet finns där, är det då legitimt att ligga i horisontellt läge med ena handen i sin fjärde påse cheez cruncherz och titta på när vanliga människor pratar om sina vanliga men också högst privata relationsproblem? Är det inte lite, hur ska jag uttrycka mig, sjukt?
Som trogen konsument av i stort sett varenda dejting-reality-serie som sänts de senaste femton åren (oroa er inte, jag läser böcker också) vågar jag påstå att det perfekta upplägget för tv-romans inte existerar. Varför? Jo, för att det alltid kommer att finnas en konflikt mellan underhållningsvärde och etik när det kommer till program om verkliga människors verkliga känslor.
Det måste finnas en viss nivå av drama för att försvara att man konsumerar elva timmar inifrån ett okänt äktenskap.
För, om vi ska vara helt ärliga, så är de etiskt mest tvivelaktiga serierna (”The ultimatum”, ”Temptation Island”, ”Love Island”) också de mest intressanta. Inte bara för att de flesta deltagare är urspårade citatmaskiner, utan för att programmen ger en helt unik inblick i hur människor hanterar situationer som bara, och då menar jag bara, möjliggörs av att en desperat produktionsassistent pitchar den mest sjuka idén hen kan komma på för en tv-chef som förblindad av dollartecken ger grönt ljus.
Det måste finnas en viss nivå av drama för att försvara att man konsumerar elva timmar inifrån ett okänt äktenskap. En kvinna som tjurar för att hon parats ihop med en man som är två centimeter för kort (säsong 5) eller en man som omedvetet orsakar sin egen skilsmässa för att han råkat packa sina kläder i en Ikea-kasse (säsong 2). Utan bråk och kriser att diskutera i Facebookgrupper känner man sig mest som en lite läbbig voyeur utan riktiga intressen.
Att produktionen bakom ”Gift vid första ögonkastet” är (eller snarare, har blivit) så måna om deltagarna att det helt enkelt inte uppstår några katastrofer eller tragikomiska situationer är såklart också positivt – för deltagarna. I årets säsong tycks syftet för första gången vara att para ihop människor som faktiskt har potential att tycka om varandra, snarare än att skapa bra tv.
Frågan är såklart hur man ens motiverar att ett sådant tv-program ska vara just, tja, tv.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sjukhusbesök och bakfylla under parens bröllopsresor
LÄS MER:Pök och stök när paren flyttar ihop
LÄS MER:Plågsamt och bedårande när paren gifter sig i tv
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
