Nu under semestern börjar varje dag på ungefär samma sätt. Eftersom jag just nu inte har någon mer brådskande uppgift än att komma på vad vi ska äta till middag vaknar jag skamlöst sent. Sedan äter jag frukost och läser i tur och ordning GP, DN och The Guardian.
När jag orienterat mig i världsläget och kulturdebatten är det dags för ”efterrätten”, att under lika delar intellektuell oro som skadeglad förväntan öppna Twitter för att se vem som blivit ”cancelled” under natten.
Det kan vara en känd person som sagt något dumt i en intervju eller tafsat på någon. Det behöver inte ens vara något aktuellt. Det kan vara ett uttalande, gärning eller foto som ligger 10-20-30 år tillbaka i tiden.
LÄS MER:Fansen tar J K Rowlings värld ifrån henne
Det spelar ingen roll för internets folkdomstol. När ringdansen är över ska personen i fråga helst ha försvunnit och belagts med näringsförbud för evigt.
Det kallas för ”cancel culture” och det har minst sagt varit ett jädra drag på den fronten senaste tiden. Så pass att 150 ledande kulturpersonligheter, med J K Rowling, Noam Chomsky och Salman Rushdie i spetsen, kände sig manade att underteckna ett uppmärksammat öppet brev i Harper´s Magazine om faran med vad de kallar ”en trend av offentligt skuldbeläggande”.
Jag tycker att denna reaktion är överdriven och lite löjeväckande. Dels för att ytterst få blir ”cancelled” på riktigt. J K Rowlings rykte, och säkerligen ego, är tillplattat och stukat på grund av reaktionerna på transfobiska uttalanden. Samtidigt kan hon fortfarande bara knäppa med fingrarna när hon vill ge ut en ny bok.
Kändisskap är en handelsvara. Vi väljer vem vi höjer upp, men även vem vi plötsligt, med viss kraft, struntar i.
Dels för att de som skrivit under brevet glömt bort en fundamental sanning om den mänskliga naturen. Nämligen att de flesta egentligen avskyr kändisar.
Sedan ”Hylands hörnas” tid har de flesta lika mycket irriterat sig på som beundrat kändisar. Det går en rak linje från att sitta på Colosseum i Rom 80 år e.Kr. och se kristna bli uppätna av lejon till att i sin TV-soffa hånskratta åt nån muskelknutte i ”Paradise hotel” som inte kan peka ut var Gotland ligger på en karta.
Det är en ytterst liten del av de 447 tusen följare Isabella Löwengrip har på Instagram som vill henne det minsta gott. De vill inte se henne bära märkeskläder och åka privatjet och vara lycklig. De vill se henne åka ut ur ”Let’s dance” och gå i konkurs.
LÄS MER:Paolo Roberto till TV4: "Jag har köpt sex"
Det var inte en feministisk vänstermaffia som såg till att Paolo Robertos böcker och tomatsås försvann från handeln. Det var vanlig, enkel marknadsekonomi.
Hans varumärke var byggt på en skakig grund från början. En ungdomsbrottsling som varit med i en av de sämsta svenska filmer som någonsin gjorts. Inte konstigt att den delen av Sveriges befolkning som irriterat sig på hans kaxiga uppsyn och breda stockholmska sa stopp när det kom ut att han köpt sex.
Tack och hej, ingen mer morgonsoffa för dig.
Kändisskap är en handelsvara. Vi väljer vem vi höjer upp, men även vem vi plötsligt, med viss kraft, struntar i. Sålunda är ”cancel culture” kvar för att stanna så länge vi sysslar med kapitalism och har ett fritt internet.
Missa inte det senaste från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
