På Moment teater i Gubbängen i Stockholm har jag haft flera stora konstupplevelser. Här har jag sett Vladimir och Estragon vänta på Godot i en underbar tolkning av Göteborgs stadsteaters tidigare konstnärliga ledare Pontus Stenshäll. Liksom en lysande ”Fedras kärlek” och en uppgörelse med nationalistisk kulturpolitik: ”Trevlig kultur”.
Det var också här som ett antal antifascister under onsdagen samlades för att lyssna på en föreläsning, i arrangemang av Vänsterpartiets och Miljöpartiets lokalgrupper i Söderort samt tidskriften Expo.
Mitt under mötet trängde sig fem maskerade personer plötsligt in i lokalen. De kastade in rökbomber och slängde stolar omkring sig, pensionärer som försökte tvinga ut angriparna sprejades ned med rödfärgad överfallssprej. Attacken bär, enligt Expo som bevakar högerextremismen i Sverige, nazisters signum, men ännu är ingen gripen.
Journalisten Mathias Wåg skildrar det hela i en på en gång skakande och analytisk ögonvittnesskildring för Aftonbladet Kultur: ”Det var en mönsteraktion för hur de nya nazistiska våldsdåden ser ut. Allt är teatralt, noga iscensatt”.
I det har Mathias Wåg helt rätt. Teatraliteten och de stora åtbörderna har alltid varit en del av både nazismens dna och propaganda. Arne Ruths och Ingemar Karlssons bok om det, ”Samhället som teater”, borde till exempel vara obligatorisk läsning på gymnasiet.
Men till skillnad från teaterrummet, som endast rymmer ett begränsat antal åskådare, kan högerextremismens propagandashower i dag ta hjälp av de sociala plattformarna på nätet. Där är publiken i det närmaste oändlig.
Mathias Wåg, som skulle delta i ett panelsamtal under mötet på Moment, blev följaktligen misshandlad i ansiktet av angriparna.
”Samtidigt stod en av angriparna och filmade”, skriver han. ”Det är så de nya unga nazistgrupperna verkar. Det är propagandavåld. Attacker som filmas för nätet och läggs ut i den underjordiska djungel av chattar som finns på plattformar som Telegram, X och Discord.”
Att ”Världen av i går” spelas just här, och just nu, pekar rakt in i vår egen tid och ställer oss inför en uppfordrande fråga.
Så ser alltså den nya tidens teatersalong ut, ett allt blodigare gladiatorspel i en allt mer brutaliserad samtid. Det finns samtidigt symboliska övertoner i att attacken skedde på just Moment. Här har nämligen den fria gruppen under våren haft premiär på en bejublad föreställning baserad på Stefan Zweigs bok ”Världen av i går”.
Det är en skildring av tiden före nazismens maktövertagande: en sista demokratisk flämtning i den eroderande offentligheten, inför de järtecken som pekade framåt mot det som komma skulle. En föreställning som löper rakt in i vår egen tid och samtidigt ställer oss inför en uppfordrande fråga.
För vad krävs egentligen av oss för att vi ska bryta den förlamade passivitet inför högerextremismens språk, världsbild och våldskultur som just nu håller på att förgifta såväl den fysiska som digitala offentligheten? Vad behöver hända för att häva den självpåtagna cynism som präglat det politiska samtalet sedan bruna rötter började framställas som vilka rötter som andra och knappast värda att ens längre tala högt om?
Vi vet att högerextremister menar allvar och vi vet att de är beredda att löpa linan ut för att krossa demokratin. Många av oss minns fortfarande 90-talet: kartläggningen av meningsmotståndare och förföljelsen av aktivister. Bombattentatet mot två svenska journalister och skotten mot Björn Söderberg. Hetskampanjerna, våldet, morden. De brinnande moskéerna och Lasermannen.
Ändå är det som om vi allt mer kapitulerat inför själva logiken i den högerradikala rörelsen som dragit fram över världen. De fram till nyligen högljudda protesterna i offentligheten blir allt mer sällsynta och håller på att tystna helt i bruset.
Attacken mot mötet på Moment teater måste bli en ny början.
Så sent som förra helgen drog nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen fram genom Göteborgs centrum – utan tillstånd. (Händelsen fick ingen större uppmärksamhet på landets opinionssidor.) Dessförinnan attackerades ett migrantläger. (Också om det har det varit besvärande tyst.)
Om inte nu, så när? Vad är det som måste ske innan demokratins försvarare än en gång börjar mobilisera sig mot de krafter som inte bara vill oss som tillhör olika utsatta minoriteter, utan också demokratin som helhet, illa?
Attacken mot mötet på Moment teater måste bli en ny början. En impuls till nya tag mot den bruna kraft som växt sig allt starkare i skydd av den normaliserade högerpopulismen – redan till helgen har man kallat till en manifestation i Gubbängen.
Det får samtidigt gärna bli en påminnelse om att teatern också kan vara någonting helt annat än bombastisk chauvinism och noggrant orkestrerade angrepp mot demokratiska rättigheter.
I sina bästa ögonblick erbjuder teatern en frizon för tanken, en respekt för människans dubbeltydighet och komplexitet. Det är lika mycket en arena för samhällskritik som för hoppfullhet och framåtskridande.
En plats för det allra bästa i människan och vad hon, och samhället, har potential att vara.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kniv” av Salman Rushdie
LÄS MER:Ewa Frölings sätt att skildra trauma är det enda vettiga
LÄS MER:Kanske är Larry David den siste kulturradikalen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
