Vi föder färre barn än någonsin.
Eller snarare, vi föder färre barn än vi någonsin gjort sedan 1749 då mätningarna av ”Summerad svensk fruktsamhet” initierades.
När SVT frågar kvinnor på staden vad det beror på anges världsläget, oron för krig och klimat; ”Kommer barnet leva i en bra miljö, ha samma förutsättningar som vi”?
Ett klokt resonemang, kan tyckas. Ädelt, rentav. Men stämmer det? För samtidigt som vi föder färre barn – nu nere på 1,45 per kvinna – får sjukhus, dagis och ålderdomshem allt svårare att rekrytera personal. Det talas om kris, vårdplatserna blir färre, vårdköerna längre.
Att visa omsorg för andra är inte på modet.
Varför har det blivit så? Hur kan det komma sig att städa-tvätta-mata-torka-laga, allt det där som är en absolut förutsättning för allt annat vi hittar på, inte värderas högre?
Vår tids fokus på individen har resulterat i en önskan att frigöra sig från andra människor
Unga danska debattören Emma Holten (född 1991) har precis utkommit med en bok i ämnet, ”Underskud – om værdien av omsorg”. Där pekar hon på det direkta sambandet mellan omsorg och produktivitet och även om hennes tes knappast är unik bör den upprepas, högt och ljudligt, om och om igen, så att hennes generationskamrater hör den högt däruppe i elfenbenstornen.
Som Holten uttryckte det i dagstidningen Politiken:
”Vår tids fokus på individen har resulterat i en önskan att frigöra sig från andra människor, att slippa bry sig om andra, slippa vara beroende av andras omsorg. Att vara beroende av andra uppfattas i dag som ett svaghetstecken.”
Det är en utveckling – ett förfall – som delvis kan härledas till slentrianmässigt applicerade kalkylmodeller. Kunskapsutvärderingen Pisa har blivit en självklar referenspunkt för våra politiker, skolresultat jämförs världen över, men utan att blöjorna och de smörade mackorna och de tvättade gympakläderna nämns, föräldraomsorgen som i hög grad bäddat för den akademiska prestationen.
Detsamma kan sägas om BNP. Värdet av en timma med barnen, högläsningen innan läggdags, den anses ingenting värd jämfört med en timma framför jobbdatorn.
Trubbiga mätningar som ligger till grund för våra makthavares beslut.
Alla är vi nog innerst inne medvetna om omsorgsarbetets värde
”If you can’t measure it, you can’t manage it”, som det heter på nysvenska.
Inte sällan blir besluten lätt absurda. Inte minst i stadsbyggnadssammanhang. Som när man ska anlägga motorvägar och det är uträknat på decimalen hur många sekunder varje bilist kommer att spara i genomsnitt, men ingen har någon aning om vilka naturvärden den nya motorvägen kommer att ödelägga.
Eller investeringar i parker och torg som baseras på antalet skummande plastsejdlar öl du tror dig kunna sälja på nästa oktoberfestival snarare än de positiva hälsoeffekter som bättre landskapsarkitektur genererar; om fler kom ut och rörde på sig, njöt klorofyllen, blomsterprakten, skulle mängden sjukskrivningar begränsas och samhällets sjukhuskostnader sänkas.
Att propagera för mer omsorg är alltså inte detsamma som att blunda för den ekonomiska verkligheten. Snarare handlar det om att applicera ett långsiktigare vinstperspektiv. En hållning som borde vara politiskt gångbar – alla är vi nog innerst inne medvetna om omsorgsarbetets värde – men trots detta är det märkligt tyst i den svenska debatten.
Var är politikerna som betonar omsorgens tillväxteffekter?
Eller har de också fullt upp med sig själva?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Hotel Draken
LÄS MER:Branden i Köpenhamn väcker besvärande frågor
LÄS MER:Konstmuseet hade mått bra av lite bus
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
