Avståndet mellan Ola Billgrens (1940–2001) tidiga, realistiska målningar och hans sena, röda monokromer kan verka oöverstigligt stort. I den nyutkomna, trehundra sidor långa essän ”Livslång rörelse” lyckas Douglas Feuk övertygande binda dem samman.
Billgren och Feuk var vänner från 60-talet och framåt. Då bodde båda i Lund och tog del av studentlivet där. Senare kom de att skicka brev till varandra mellan Stockholm och Malmö. Flera av dem, där Billgren kommenterar det egna arbetet, är citerade i boken.
Feuk är noga med att inte låta anslaget bli privat. Ändå är det tydligt att vänskapen ger en särskild känslighet till texten. Där andra kritiker har sett en ironisk distans, finner Feuk en samtidig önskan om avstånd och intimitet. I ett brev bekänner Billgren att han trots svårigheter hemma målar utan problem. Feuk ser det som ett uttryck för sublimering.
Jag tror att det är grunden för alla verkliga konstnärskap. Boken följer Billgrens bana kronologiskt och är rikt illustrerad med bilder. Från uppväxten i österlenska Löderup får vi se färgstarka barnteckningar med kritor. En åttaårig Billgren målar av Tizians dunkla självporträtt, fast i gräll blå, grön och orange.
Billgrens båda föräldrar var konstnärer och han fick aldrig någon formell utbildning. Kanske var hemmiljön stimulerande nog? Under åren i Lund – där han delade rum med en vän och målade nätterna igenom – lät han sig inspireras av strömningar inom den samtida litteraturen och filmen. Feuk anar framför allt en påverkan från Michelangelo Antonioni.
Många av Billgrens tidiga oljemålningar utgörs av interiörer. Framställningen är saklig, till det opersonligas gräns. Fast Feuk visar hur det underliga sätt på vilket motiven beskärs trots allt ger utrymme för drömmeri.
Så utgörs en tavla från 1966 i huvudsak av en vit vägg. På dess högra sida skymtar ett vardagligt rum. På dess vänstra del hänger en affisch med motiv av Toulouse-Lautrec. Alienationen och sinnesfrånvaron i bilden minner enligt Feuk om ett liv som väntar på att förverkligas.
När jag läser ”Livslång rörelse” slår det mig att det numera är ovanligt med kritik som i så hög grad utgår från konstnärens eget liv och egna frågor
En målning från året innan domineras av en neddragen persienn. Ytterligare en visar takhörnet av ett rum, med överdelen av ett fönster. Feuk lyfter fram att det är målningarnas form som bär deras innehåll. Han ser en dubbel rörelse där Billgren både närmar sig och avlägsnar sig från den värld han avbildar.
När konstnärskapet efterhand ger större utrymme för fantiserade bilder och tidvis blir abstrakt ser Feuk det som ett återknytande till barndomens ohämmade skapande och uppväxtens skånska landskap. Men också här finner han samma elementära känslor: saknad, ensamhet, en önskan om närhet och värme.
När jag läser ”Livslång rörelse” slår det mig att det numera är ovanligt med kritik som i så hög grad utgår från konstnärens eget liv och egna frågor, snarare än från en färdig teori. Biografin används såklart inte som facit, men de få upplysningar man får om den berikar. Hos Feuk förstås målningarna hela tiden i sitt sammanhang.
Mot slutet av Billgrens liv återkommer frågan om närhet och distans i själva den teknik han använder för att framställa sina tavlor. Billgren kan då till exempel måla ett stilleben i rött för att sedan dra en skrapa över duken, sprida ut färgen och delvis sudda ut sitt motiv. Så försvinner det samtidigt som det träder fram, precis som de tidiga tavlornas nyktra verklighet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sluta göra dålig smak till en fråga om kön
LÄS MER:Recension: ”Siri på spänd lina” på Göteborgs stadsteater
LÄS MER:Recension: ”Högt och lågt” av Stig Larsson
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
