LÄS MER:Jag drömmer om nya och höga murar
Jag ser mig själv i spegeln. Betraktar hudens veck, skäggstråna som går från grått till vitt, det mörka som växer under ögonen.
Ett år har gått, ett nytt är på väg. Vad ser jag? Förgängligheten? Ett oavbrutet framåtskridande? Själva tiden?
Det är lätt att bli högtidlig en dag som den här. Det är lätt att fångas av de stora och existentiella frågorna när tiden byter fot – särskilt om man är lite bakfull och sentimental.
I bokhyllan får jag syn på Martin Hägglunds uppmärksammade ”This Life – Why Mortality Make Us Free”. En bok som jag skulle ha läst det gångna år, men som jag inte hunnit, eller inte orkat, eller inte velat ta tag i, eftersom jag vet att det senaste jag läste av honom – ”Kronofobi” – gav mig just ångest för tiden, för den ständiga framåtrörelsen. För detta: Tick. Tick. Tick.
Allt vi har är detta nu, detta enda liv, säger Martin Hägglund. Och jag rycker ett grått hår ur ögonbrynet och slår på teven och letar efter backhoppning eller Ivanhoe, eller vad det nu är man använder för att slå ihjäl tiden en dag som den här. Kanske en pizza?
Jag plockar ner ”This Life” ur bokhyllan. Väger den i handen. Tittar på omslaget som föreställer ett mörkt hav i uppror och en olycksbådande himmel. Tick. Tick. Tick.
Ibland tänker jag att konsten, och kanske framför allt litteraturen, är det enda som kan trassla oss ur tidens fångenskap.
Pennan rör sig över pappret, formar orden framför mig. Men vilken tid är det – egentligen?
Jag lyfter upp mobiltelefonen och läser på skärmen – 21:31, torsdag, 12 december. Och jag ser mig osäkert omkring. Är denna krönika en tidsmaskin? Slungar orden mig fram och tillbaka genom glipor och revor i rummet och tiden? När och var inträffar egentligen det jag skriver?
Jag lyfter pennan och vilar handen i knät.
Ibland tänker jag att konsten, och kanske framför allt litteraturen, är det enda som kan trassla oss ur tidens fångenskap; att språket, texten och fantasin är en sinnrikt konstruerad farkost som låter oss segla iväg över oändlighetens hav, ja, till och med upphäva själva döden.
I en av det gångna årets intressantaste romaner – den postumt utgivna ”Dr Weiss sista uppdrag” – leker Lars Gustafsson ogenerat med det faktum att han talar till oss från andra sidan graven. Hans roman, som på ett plan är en berättelse om tidsresenären Dr Weiss, är på ett annat en tankeväckande intervention i vardagen. Ogenerat krånglar Lars Gustafsson till allt som har med tid och rum att göra. Ledigt ställer han oss inför litteraturens möjlighet: förmågan att multiplicera verkligheten, potentialen att spränga ramarna och låta allt som kan hända verkligen hända.
Och jag ser på mobilen igen. 21:43, torsdag, 12 december.
Kan det verkligen stämma?
Jag skakar på den. Tittar på nytt. 12:28, onsdag, 1 januari.
Och igen. 14:58, måndag, 14 oktober, 2024.
Jag beställer en pizza.
LÄS MER:Mattias Hagberg: Biskopsgården smutskastas oftare än Danderyd
