I veckan kastade SVT:s dramachef Anna Croneman en efterlängtad fackla i debatten om svensk film (DN 14/9). Eller debatt och debatt: Cronemans artikel om hur långfilmen dräneras på kompetens och kreativt mod i dagens strömningsvärld, hur filmerna har en rekordlåg andel på bio (10 procent) samtidigt som kultursidor mest tycks recensera tv-serier var en tändsticka i fnöske inget brytt sig om på väldigt länge.
Och det var nog enbart diplomati – tv-huset på Gärdet ligger några hundra meter från Filmhuset – som gjorde att artikeln inte gick hårdare åt den märkliga tystnad som landets andra stora filmfinansiär Svenska Filminstitutet har uppvisat i detta allvarliga läge.
Jag tror inte nyheten att SFI:s VD Anette Novak lämnar sin post efter bara 15 månader nödvändigtvis är en direkt konsekvens av Cronemans ord. Däremot – apropå hur SFI:s styrelseordförande snällt paketerade avskedet med att ”Novak har gjort goda insatser för svensk film, styrelsen bedömer dock att det finns behov av ett annat ledarskap” – har Novaks sätt att leda varit del i problemet. Jag har deltagit i och lett paneler med henne. Men aldrig sett de idéer Novak gett uttryck för i de sammanhangen resultera i något alls.
Branschen skrek samtidigt högt om ett alltmer prekärt läge
Faktiskt – vilket måhända är ironiskt eftersom Novak har varit journalist och chef för Statens Medieråd – inte ens hört dem kommuniceras utanför rummen vi har delat.
En orsak till detta tillbakadragna ledarskap står kanske att finna i de år som föregick Novak som VD. I en debattartikel för tidskriften POV (1/6) om den öken filmkulturen har blivit – utan filmprogram i public service och inte mycket mer än recensionsverksamhet på kultursidorna – pekade jag på att SFI behövs för levande filmkultur. Jag menade att den tystnad som funnits från Filminstitutets håll sedan förra VD Anna Serner avgick 2021 kan ses som en rekyleffekt. Att SFI:s ledning inte vet vilket ben man ska stå på. Hur högljudd man vågar vara och i vilka frågor.
För att under tio år enögt och maktfullkomligt driva filmkultur och -politik med mätbarhetshysteri kom att påverka debatten. Om film inte gick bra på bio kunde man alltid peka på mängden av (rätt) kroppar i filmer och bakom kameran. År ut och år in ägnades rapporter och samtal om saker som hur många fler dagar kvinnor skrev på filmmanus än män. Även den som anser att dessa medel motiverades av målsättningen måste ha noterat att det inte direkt gynnade samtalen om en konstform bortom sina politiska mål. Branschen skrek samtidigt högt om ett alltmer prekärt läge. Men de flesta som var intresserade av film som film lärde sig att hålla käften och göra annat – för kritiska röster hängdes av konsulenter och VD ut som ”mediokra män” och obstruerande typer (24/8/18 Expressen).
Det påverkade debatten, etablerade den filmkultur där man nu kan höra vinden vina. Mätbarheten och tystnaden som satte sig är del i bakgrunden till Cronemans kritik. Till att vi har hamnat i ett läge där man tycks nöjd med att filmer görs för att plocka hem priser på festivaler. Där ingen, allra minst SFI, talar om kreativt mod eller varför vi alls ska göra svensk långfilm för bio.
Givet den pågående svenska kulturpolitiken där det finns två tendenser – å ena sidan att det som inte bär sig ska slaktas och å andra sidan en mer nationalkonservativ tanke om kopplingar mellan kultur och ”svenskhet” – är det viktigare än på mycket länge att försöka besvara Cronemans frågor om vad som riskerar att bli kvar av svensk film. Gör vi inte det väntar Sverigedemokraterna – ett parti som aldrig städad bort sin etnonationalism och på kort tid har fått igenom många hjärtfrågor – med motioner om vikten av kulturarvsfilm och hur ”vårt gemensamma arv utgör ett fundament i ett sunt samhällsbygge”.
Kanske är det ändå så enkelt som att Novak och styrelsen läste Croneman till frukost och att frågan ställdes över lunchen på Filmhuset – ”har någon av oss en lösning på situationen, eller ens något att säga om att lokal film befinner sig i en brutal förvandling i händerna på globala strömningstjänster?”. Att man kom fram till att det är lämpligare att tillsätta någon som åtminstone ser ut att vilja kommunicera om saken.
Det är i sådana fall bra – men ingen liten utmaning. För även om det finns kandidater med både munläder och filmkulturkompetens där ute – Jonas Holmberg kliver av sitt uppdrag som konstnärlig ledare på Göteborgs filmfestival 2024 och Anna Croneman är efter sju år på SVT Drama landets mest kvalificerade person för posten – så kommer villkoren för små språkområdens spelfilm att förbli extremt tuffa.
LÄS MER:Sparkad film-vd: En total överraskning
