Jag är onkolog, det vill säga cancerläkare. Det tillhör min vardag att försöka tänka ut en tredje, fjärde, femte linjens behandling mot en spridd cancer. Kostnaderna är kännbara för samhället och än mer för patienten; behandlingen, som i många fall inte har någon potential att bota utan endast bromsa sjukdomen och ge några extra månader eller enstaka år i livet, ger mer eller mindre plågsamma biverkningar och kringskär livet med obehagliga rutiner och provtagningar. Ändå träffar jag varje vecka 70-åringar och 80-åringar som inget hellre vill än att få prova ytterligare en kombination av cellgifter. Det får de ofta, för det är så vi har bestämt i vårt samhälle, att det är önskvärt, meningsfullt och gott att förlänga livet även för den som hunnit bli gammal, har hemtjänst x 6, rullator, och levern full av metastaser.
Döden i Gaza är fasansfull för varje betraktare. Onkologblicken bidrar med perspektivet av ett rent ofattbart, sanslöst slöseri med biologiskt liv. Alla dessa helt friska kroppar med en livstid framför sig, alla dessa 10-åringar med snabba ben och alldeles släta glänsande levrar. De är ungefär åtta tusen nu, barnen alltså, som dött i Gaza av direkt trubbigt våld eller av fatala skador på inre organ orsakade av tryckvågor från extremt kraftfulla bomber. Snart tillkommer också barnen som dör av brist på vatten och mat.
Jag har aldrig tvivlat på att det är önskvärt, meningsfullt och gott att söka förlänga livet för den 75-åring som vill det, även till höga kostnader. Jag tvivlar inte nu heller, men ändå faller döden i Gaza in som en skugga i mitt mottagningsrum. Dödandet pågår och pågår, dödstalen blir snabbt inaktuella, medan FN:s säkerhetsråd är förlamat och världens demokratiska regeringar tittar på med en och annan uppmaning till Israel om att snälla, försök minska det civila lidandet om det går. När jag sitter och förskriver den tredje linjens behandling till min 80-åriga patient är det absolut omöjligt att bortse från hur vissa liv är värda allt och andra bokstavligt talat ingenting alls.
Det står nu klart att Gaza, som Johannes Anyuru skrev (Aftonbladet, 21 december 2023) står bredvid Hanoi och Guernica. Det vill säga, Gaza står på listan över platser i rummet och tiden där människoliv varit som allra minst värda, där våldet inte betraktar någon som civil, där alla förluster betraktas fullt legitima ”sidoskador”, om än ibland beklagansvärda. I slutet av december rapporterade BBC om att dödstalen överskridit 20.000 personer, vilket motsvarar en procent av Gazaremsans befolkning före kriget (varav IDF menar att 8.000 kan kopplas till Hamas).
När jag skrollade igenom sociala medier på julaftonsnatten bestod ungefär vartannat inlägg av julmys och vartannat av döden i Gaza.
Orden ”sidoskada” lånar jag från Eva Illouz, en av världens mest inflytelserika sociologer, som i debatt med bland andra Slavoj Zizek menar att det finns en absolut moralisk skillnad mellan Hamas avskyvärda våld mot civila och IDF:s avskyvärda våld mot civila, och det i själva avsikten; det senare är en ”sidoskada”, ”collateral damage”, skriver Illouz (Haaretz, 2 november 2023). Hon medger att begreppet är ”iskallt, opersonligt” men menar samtidigt att det utgör en meningsbärande och legitim moralisk skillnad: ”Att förneka denna skillnad skulle vara detsamma som att förneka vårt rättssystems själva fundament. /…/ Ett kvantitativt dödstal är aldrig tillräckligt för att slå fast hur moraliskt förkastlig en mordhandling är eftersom brott inte är jämlika vad gäller uppsåt, ansvar och avskyvärdhet.”
Problemet med Illouz resonemang är att det förutsätter att våldsutövaren uppvisar åtminstone någon grad av ansträngning för att söka begränsa den oavsiktliga skadan. Mycket lite talar för att så är fallet med IDF:s bombningar och räder. Dels finns det gott om händelser ur själva kriget som direkt eller indirekt uppvisar IDF:s likgiltighet inför att värna eller släcka liv, kanske tydligast när IDF av misstag dödade tre unga israeliska män som tagits gisslan av Hamas (DN 16/12) — detta trots att de var nakna till midjan (för att visa att de var obeväpnade), att de viftade en vit flagg, att de ropade på hebreiska och till och med hade tillverkat skyltar på hebreiska med hjälp av matrester. Men dels, och viktigare, finns gott om uttalanden från representanter för Israel som antyder eller mer än antyder att det i själva verkat inte existerar några oskyldiga civila i Gaza, kanske tydligast i form av den israeliska presidenten Isaac Herzogs uttalanden den 13 oktober om att ”Det är en hel nation där ute som är ansvarig. Den här retoriken om att civila är omedvetna och inte inblandade, den är absolut inte sann” (reds. översättning). Han har därefter modifierat detta uttalande något, men knappast på ett glasklart sätt. Även i Dagens Nyheters intervju med den israeliska ambassadören till Sverige, Ziv Nevo Kulman (4 december 2023), finns en tydlig och ganska illavarslande ambivalens avseende synen på civila. Å ena sidan ”värker” hans hjärta för barnen, å den andra är civila legitima mål eftersom de fungerar som mänskliga sköldar.
Jag tvekade först till att skriva denna text, eller någon text om döden i Gaza. Bilderna är så fasansfulla, symboliken nu i jultid så nästan burdus och inte det minsta subtil, den behöver knappast ens passera tolkningsstadiet, firandet i Betlehem blev som bekant inställt (och ja, det är svårt att undvika den något respektlösa tanken att Jesusbarnets öde snarast framstår som avundsvärt i sammanhanget; när hans liv hotades av ockupationsmakten kunde den lilla familjen åtminstone fly till Egypten, i dag är gränsövergången i Rafah stängd). När jag skrollade igenom sociala medier på julaftonsnatten bestod ungefär vartannat inlägg av julmys och vartannat av döden i Gaza. Det är lätt att göra sig lustig över den som i ena stunden postar saffranbrödsbak i ett stearinljusupplyst och granrisdekorerat kök, i den andra ett tomt stirrande barn närmast inneslutet i ett blodigt och illa anlagt gipspaket ihop med en appell till stöd för Gaza.
Jag läste notisen med en känsla av tacksamhet för att någon kunde och ville visa att det världen bevittnar i Gaza är oerhört.
År 2018 utkom en liten skrift med namnet ”Det cyniska tillståndet”. Det är en serie filosofiska dagboksbetraktelser gjorda mellan år 2015 och 2018 av litteraturvetaren Sven Anders Johansson. I den spekulerar han kring den aktivistiska hållningens futilitet, dess latenta narcissism, hur lätt och motståndslöst den riskerar att bli en serie eskalerande tomma indignationer. Han pläderar för vikten av att erkänna maktlösheten. Och ja, maktlösheten är i detta fall helt manifest; när till och med FN:s säkerhetsråd står maktlöst inför det amerikanska vetot mot krav på eldupphör är vi som privatpersoner absolut maktlösa.
Men vad ska då människan göra när hennes existentiella tillstånd är sådan att hon lever i en värld där både saffransbak och småbarn sönderbombade av en demokratisk stat förekommer, och hon på grund av av globalisering och informationsteknologi är akut medveten om båda? Vilket av fenomenen ska hon stänga sitt hjärta för i syfte att inte framstå som hycklande?
Den 10 december läser jag en notis i DN som får mig att haja till. Den ger mig en förbiilande känsla av något som liknar hopp, eller åtminstone något som liknar något som ingår i hopp, vilket känns oanständigt med tanke på att notisen bara beskriver hemskheter. Den berättar om en sammanställning gjord av sociologiprofessor Yagil Levy vid statliga Open University of Israel. Den kommer fram till att 61 procent av dödsoffren är civila och beskriver andelen som ”betydligt högre än det genomsnittliga antalet offer i alla konflikter runtom i världen under 1900-talet”. Sammanfattningsvis beskriver professorn det som ”ett dödande utan motstycke”.
Jag läste notisen med en känsla av tacksamhet för att någon kunde och ville visa att det världen bevittnar i Gaza är oerhört. Det är inte bara en känsla sprungen ur bildflödet av indignationer, utan dödandet är oerhört ur alla tänkbara jämförelser. Tacksamheten kommer sig av att det finns personer som Yagil Levy, som lever mitt i det israeliska samhället som styrs av en högernationalistiska regering på krigsfot, och som trots det inte tvekar att räkna och dra slutsatser i klartext. Man kan utgå ifrån att det inte gynnar hans karriär, om man säger så. Men hans arbete är att räkna och jämföra, och det gör han, utan politiska hänsyn.
Vi, som läser hans siffror, har en skyldighet att försöka levandegöra dem. Åtta tusen döda barn, hur många är det?
Vi, som läser hans siffror, har en skyldighet att försöka levandegöra dem. Åtta tusen döda barn, hur många är det? Vi hanterar ofta barn i form av klasslistor, klasslistan är en för oss känd delmängd barn. Åtta tusen barn är ungefär 267 klasslistor. Se klasslistorna framför dig i solfjädersform på ett skrivbord. Försök sedan, i tanken, att använda hålslagaren och sätta in dem ett och ett i en vanlig standardpärm (bladen ryms fortfarande, har jag räknat ut, även om pärmen drar åt det proppfulla hållet).
En annan person som väcker samma korta sting av hopp och tacksamhet är den amerikansk-ryska journalisten Masha Gessen, som i sitt med rätta uppmärksammade tacktal vid mottagandet av Hannah Ardendt-priset i Bremen den 16 december, inte bara försvarar rätten att göra jämförelser utan förklarar jämförelser som absolut nödvändiga för att kunna agera i världen. Med Gessens ord: ”We are not any smarter, kinder, wiser, or more moral than people who lived ninety years ago. We are just as likely to needlessly give up our political power and to remain willfully ignorant of darkness as it’s dawning. But we know something they didn’t know: we know that the Holocaust is possible.”
Två saker kan och bör vi under alla omständigheter åtminstone göra, med Yagil Levys och Masha Gessens ledning, när allt annat är osäkert och den aktivistiska hållningen möjligen futil: Räkna och jämföra. Kartlägga och bokföra, göra gnetiga tabelldiagram och beskriva, utan politiska hänsyn. Välsignad vare den som räknar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Nära hälften av de dödade i Gaza är barn
LÄS MER:SVT missade de viktigaste frågorna om Gaza
LÄS MER:Det finns fler skäl till att Ulf Kristerssons möte urartade
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
