Det händer något konstigt med mig varje gång jag läser böcker av någon av Tysklands stora författare från 1920- och 30-talet eller ser filmer från den tiden. Jag kommer på mig med att försöka stoppa tiden. Jag försöker gå in i handlingen och ropa: ”Men stopp, ser ni verkligen inte vad som håller på att hända? De säger ju vad de vill och vad de tänker göra! Var inte så satans blåögda, ni har ännu tid att hindra en katastrof!”
Så vaknar jag till och inser att det är för sent, ingenting kan vrida tillbaka tiden. Den generation som dog i nazisternas krig och koncentrationsläger kommer inte att återuppstå. Och jag kommer aldrig att få möta alla de släktingar som mördades innan jag föddes.
Jag kan inte hjälpa det men under årets valrörelse återkommer denna känsla. Vi befinner oss i en historiskt helt unik situation. Ett parti grundat av nazister kan komma att ingå i en regering eller få ett avgörande inflytande över svensk regeringspolitik. När partiledaren Jimmie Åkesson valde att gå med i SD hette ordföranden Anders Klarström, känd för sitt samröre med Nordiska Rikspartiet, Vitt Ariskt Motstånd och dömd för antisemitiska hot.
Även om SD sedan dess satt på sig kostym och folkdräkt har mycket lite av partiets politik förändrats, något som visas i tre nya böcker, av Anna-Lena Lodenius, David Baas och Gellert Tamas, som grundligt går igenom SD:s utveckling. Förtroendevalda med nära kopplingar till nazistiska organisationer upptäcks ständigt och partiets program och agerande är tydligt.
I SD-styrda kommuner beslutar politiker vilka böcker biblioteken inte får köpa och vilken konst som skall tillåtas. Kommunpolitiker fattar beslut som bryter mot lagen och kritiska tjänstemän avskedas. I riksdagen motionerar SD att de vill strypa public service, ta bort presstödet, lägga ned SIDA, BRÅ, Allmänna Arvsfonden och Jämställdhetsmyndigheten, de kräver politisk styrning av forskningsmedel och universitet och att Sverige minimerar arbetet i FN (Motion 2020/21:601).
SD är med andra ord fullständigt främmande i en svensk historisk och kulturell kontext och befinner sig långt från grundläggande svenska demokratiska spelregler. Deras politiska retorik bygger på hat och splittring och de erkänner inte den mest grundläggande principen för mänsklig civilisation, den om människors lika värde.
SD är med andra ord fullständigt främmande i en svensk historisk och kulturell kontext och befinner sig långt från grundläggande svenska demokratiska spelregler.
Det är bara tre år sedan som den kloka Hédi Fried, som med nöd och näppe överlevde nazisternas dödsläger, bjöd in partiledarna för ett samtal. Alla lovade henne att aldrig samarbeta med SD. I dag låter de inte bara SD sätta den politiska agendan utan Kristersson och Busch är beredda att regera med SD:s stöd. Hur skall vi kunna lita på så opålitliga partiledare? Hur långt är de beredda att gå?
Jag kommer på mig med att nypa mig i armen och åter ropar jag: Men stopp, ser ni verkligen inte vad som håller på att hända! Var inte så satans blåögda!
Jag vill gärna tro att jag överdriver, att det inte är så farligt. Men så läser jag Hédi Frieds ord: ”Det är normförskjutningens mörka stig vi vandrar. Jag har sett det komma, och ändå ville jag inte tro det. (…) Det är känslan av déjà vu som gör mig så rädd. Som ung vuxen såg jag samma normförskjutning som jag ser nu. Vi klarade inte av att hejda den då…” (DN 20/1 2020)
Jag har stor förståelse för att många människor i dag känner sig illa behandlade av samhället och vill ge fingret till de politiker som urholkat den välfärd som en gång gjorde Sverige till ett beundrat föregångsland. Men jag har ingen förståelse för de politiker som använder människor som flytt från krig, våld och konflikter som syndabockar för att dölja sina egna misslyckanden.
Och jag kan för mitt liv inte förstå de partiledare som ser Socialdemokraterna som ett större hot än ett parti med nazistiska rötter som drivs av hat, hot och rasism och som bidragit till att skapa ett samhällsklimat där SD-kritiska partiledare hotas till livet. Om de tror att de kommer att kunna kontrollera och styra SD så är de inte bara naiva och okunniga om historien utan de blundar också för den utpressning för att få igenom sin politik som SD talar öppet om.
Ännu är det inte för sent. För att tala med Hédi Frieds ord: ”… jag tror fortfarande inte att majoriteten av det svenska folket är bekväm med en sådan utveckling. Jag tror att majoriteten vill att deras barn ska växa upp i ett tolerant demokratiskt Sverige.”
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Koryféerna – en konspirationsroman” av Lena Andersson
LÄS MER:SD firar när hot får motståndare att sluta
LÄS MER:Jeanette Gustafsdotter (S): ”Jag är konkret som människa”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
