Det tar ett en stund innan jag inser vad jag ser. Att det är en våldtäkt. Jag kan inte minnas att jag någonsin uppfattade det så, när jag läste ”Händelser vid vatten” för sisådär tjugo år sedan.
I dramaserien som nu visas på SVT blir det plötsligt så uppenbart. Det kan givetvis handla om hur Kerstin Ekmans bok har tolkats och omskapats av regissören Mikael Marcimain. Men det kan också handla om vad som numera är den juridiska definitionen av våldtäkt. Jag betraktar det som händer Johan Brandberg (Liam Gabrielsson Lövbrand) med nya ögon. För tio år sedan, innan debatten om samtycke tog fart, vad hade jag då sett i seriens andra avsnitt? Hur myten om den unga, oerfarna pojkens dröm om ett sexuellt möte med den äldre, erfarna kvinnan tar form på skärmen framför mig? Jag är rädd för det.
Johan Brandberg är sjutton år och på flykt från den våldsamma pappan och bröderna. Han liftar med den mystiska Ylja (Alma Pöysti), jag gissar att hon är runt 30 år, och hamnar på andra sidan gränsen, i Norge. Där får han bo i ripboden, en bit bort från boningshuset där Ylja håller till. Innan hon lämnar honom i boden första gången drar hon ner hans byxor och slänger ut en madrass på golvet. Han täcker sitt kön med händerna och lägger sig sedan, utan ett ord, på madrassen. ”Du och jag måste göra en sak först”, säger hon. ”Sen ska du få sova”. När hon sätter sig grensle över honom vänder han bort huvudet, ansiktsuttrycket förvrids i en plågad grimas.
Det är en våldsam scen, den kryper betydligt längre in under min hud än tältmordet som står i centrum i ”Händelser vid vatten”.
För tio år sedan, innan debatten om samtycke tog fart, vad hade jag då sett i seriens andra avsnitt?
När våldtäktslagen ändrades 2018 menade kritikerna att det skulle bli omöjligt att bedöma samtycke. Att det skulle vara rättsosäkert med en lag som bygger på att den brottsmisstänkta ska ha förstått och tagit hänsyn till den andra partens frivillighet. Innan dess krävde våldtäkt, ur det juridiska perspektivet, våld, hot eller en särskilt utsatt situation.
Det jag ser i scenen med Johan och Ylja i boden är fullständig passivitet, det som också brukar kallas ”frozen fright”. Så kan en våldtäkt se ut. Inget uttalat ”nej”, inget fysiskt motstånd. Johans kroppsspråk signalerar med all önskvärd tydlighet att det inte är frågan om frivilligt sex, men Ylja tycks likgiltig inför detta. Hon brister i förståelse och hänsyn. Oavsett vad en domstol skulle säga råder det för mig ingen tvekan om att hon är en förövare och han ett brottsoffer.
Begreppet ”signallag” användes nästan som ett skällsord i samband med att samtyckeslagen infördes. Och visst är syftet med lagstiftning mer än att skicka budskap. Men det handlar också om att förändra normer kring vad som är rätt och fel. Vad som är ett brott. Och när det gäller sexualbrott är vi präglade av såväl myter kring sexualitet som populärkulturens bild av en ”riktig” våldtäkt. Det fysiskt våldsamma övergreppet levererar mer dramatik, starkare känslor, en direkthet i kommunikationen.
I avsnittet efter förstår vi vad som ska ske när Ylja ger Johan en knuff i bröstet, ner på sängen. Ytterligare en våldtäkt. Och jag känner hopp. Signalen har gått fram. Jag behöver inte mer för att läsa av situationen. Där jag tidigare hade sett sexuell spänning, kanske lite kittlande, ser jag nu en våldtäkt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Därför kommer Göteborg aldrig få en tvåstjärnig restaurang
LÄS MER:Melodifestivalen är platt, proffsig och prisvärd
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
