Att Annie Ernaux i år tilldelades Nobelpriset är ett erkännande för självutlämnandets roll inom litteraturen. Hon utgör ett exempel på hur författare kan använda sin egen smärta och minnen för att tillföra något till bilden om mänskligheten, och livet i stort.
Men när bekännande blir ett självändamål för komiker, youtubers, influencers och artister i populära tv-program, sommarprat och podcasts, blir effekten tyvärr ofta den motsatta. Kvar blir en urvattnad blottarkultur som ter sig allt mer förutsägbar, platt och repetitiv – och helt fokuserad på upphovspersonen själv. Att berätta offentligt om sina trauman har blivit en del av kändisskapet i sig, ett sätt att tjäna såväl kulturellt som faktiskt kapital. Ett sätt att behålla sin plats i strålkastarljuset.
I ett reportage i DN går Kristofer Ahlström och Kajsa Haidl till botten med traumats förekomst i svensk populärkultur (9/10). Sedan startskottet, som där härleds till Dolph Lundgrens populära sommarprat 2008, har dramaturgin blivit mer regel än undantag. En känd person berättar öppet om sitt tragiska livsöde, vare sig det gäller missbruk, livshotande sjukdomar, ätstörningar, våld i nära relationer eller föräldrarnas skilsmässa.
Visst, det finns såklart hälsorelaterade poänger med att prata om sina trauman, men måste det göras offentligt i varje kanal, program, intervju, precis hela tiden?
Ansiktet utåt för att göra innehåll av sitt trauma anses av många vara medieprofilen och komikern Fredrik Söderholm, som gjort sig ett namn på att aldrig censurera sig. Allt är content, även anhörigas sårbara bekännelser. Inte minst blev det tydligt i podcasten ”Sorry, allt gick åt helvete” som Söderholm drev tillsammans med skådespelaren Ola Rapace. Där spelar Söderholm in ett samtal med sin mamma när han ställer henne mot väggen och anklagar henne för att ha svikit honom och hans bror när de var barn. I ett annat segment bandar han Rapace i smyg under skådespelarens sammanbrott, vilket kollegan med all rätt kritiserat honom för.
Podden blev väldigt populär, men de avsnitt jag tog del av lämnade en fadd smak i munnen. Inte av innehållet så mycket som av vetskapen om det bakomliggande vinstsyftet. I DN-reportaget medger Söderholm att de mindre smickrande drivkrafterna bakom att öppet prata om sina trauman består av att "få lyssnare, tjäna pengar, bli känd.”
Även om Söderholm och Rapaces podd bröt ny mark vad gäller självutlämnande så är det svårt att se hur verkshöjden, än mindre allmänintresset, motiverar vissa av de publicistiska besluten. I slutändan är det inte mycket som skiljer deras insikter från de som återkommer i kändisprogram som ”Stjärnorna på slottet”, ”Renées brygga”, och ”Mia på Grötö”. ”När allt stöps i samma form blir det banalt istället för gripande”, som Marie G Francke krasst konstaterade i Sydsvenskan tidigare i år (7/2).
Visst, det kan vara bra för hälsan att prata ut om tunga erfarenheter, men måste det göras offentligt, i varje kanal, program, intervju, precis hela tiden? Inflationen av sorgliga historier har, sorgligt nog, resulterat i att samma sak berättas om och om igen. Få nya perspektiv tillförs förutom att även denna kändis, vem det än är, också är en människa med bagage. Vad tjänar det egentligen för syfte, utöver att göra kändisen i fråga ännu mer känd?
Läs mer i GP kultur:
LÄS MER:Vi måste göra slut med true crime
LÄS MER:Brudiga outfits räddar inte Foodoras usla villkor
LÄS MER:Nischade dejtingappar får mig att tappa hoppet om romantiken
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
