Efter Jimmie Åkessons tal om att moskéer där det sprids antidemokratisk propaganda kan komma att rivas, sade Muharrem Demirok att SD-ledaren kan betraktas som ett säkerhetshot. Åkesson svarade med en tweet där Demiroks uttalande granskades utifrån hans turkiska rötter och medborgarskap och inte utifrån Demiroks politik. C-ledaren är potentiell landsförrädare enbart tack vare sitt ursprung.
Det är sedan länge uttjatat att citera Martin Niemöllers dikt om diverse grupper i det nazistiska Tyskland som hämtades utan någon större reaktion från allmänheten. Man ska inte heller för lätt och enkelt falla för panik och alarmism. Man ska dock förmå sig att tänka bortom den alltför nära framtiden och kunna analysera vad den offentliga diskursen kan leda till.
Ord betyder allt och inget nuförtiden. Uttalanden fångade på film förnekas, populistiska slagord kastas rakt ut på de offentliga plattformarna utan något större ansvar. Sedan kan man antingen förneka dem eller anse sig ha blivit missförstådd och peka på wokeism och PK-cancellering. Det allomfattande kulturkrigets snäva ramar leder till tydliga för/emot-dikotomier. Det offentliga samtalet blir således mer likt en derbymatch än en arena för diskussionsutbyten. Jag är medveten om att jag slår in öppna dörrar här, men jag tror också att vi som ett kollektiv, ett brokigt sådant, måste verka för att laga ihop de samhälleliga kontrakten, inte sträva efter att förgöra dem.
Det Sverige som beskrivs verkar vara ett land på randen till inbördeskrig.
Igår var det Muharrem Demiroks turkiska rötter som var problemet, i förrgår muslimska symboler som utan större problem kopplas ihop med islamism. Man misstänkliggör stora grupper av människor enbart på etnisk härkomst. Vad de gör är oviktigt i förhållande till deras föreställda etniska och/eller religiösa tillhörighet. Invandring är lika med belastning. Ett hårt straffregelsystem kommer att möta dem som inte anses leva moraliskt godtagbart. Vad det är har ju ingen något vettigt svar på, det kan handla om allt, från stöd till Hamas till att vara skuldsatt. Dessa och tiotals andra förslag och uttalanden har kommit bara de senaste veckorna. Dags att börja bli mer alarmistisk?
Det är svårt att inte bli beklämd av alla destruktiva uttalanden som präglat svensk politik de senaste åren. Det Sverige som beskrivs verkar vara ett land på randen till inbördeskrig. Invandrare används som retoriska slagträn. Få pratar med dem, många fler pratar om dem.
Eller oss. Vi är många som kom hit i förhoppning om att inte med jämna mellanrum bli påminda om att vi utgör den hotande “andre” oavsett vad vi gör, inte gör, säger eller inte säger.
En pliktskyldig inledning ”alla är inte sådana men” följs åt av långa monologer om moralisk tvivelaktighet, gängbrottslighet, vandalism, terrorism, islamism. Det får faktiskt vara nog. Det är ovärdigt att prata om oss på det här viset. Vi har levt våra liv här, vi har kommit till det här landet för att vi har flytt just islamism, terrorism, krig – och vi hjälper att bygga upp detta samhälle dagligen. Vi får faktiskt inte glömma att vi till syvende och sist är Jimmie Åkessons, Ulf Kristerssons, Maria Malmer Stenergards, Johan Perssons, Magdalena Anderssons och de andras arbetsgivare, inte tvärtom.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Flyktingar och smugglare – mer än offer och förövare
LÄS MER:Inga ursäkter hjälper barnen som växer upp här
LÄS MER:Migrationsministerns misstänksamhet är osvensk
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
