Ingen har angripit psykoanalysen med mer espri än Michel Houellebecq. I debutromanen ”Konkurrens till döds” (1994) står att: ”Psykoanalysen är en hänsynslös skola i egoism, som med största cynism griper sig an präktiga men lite vilsna flickor och förvandlar dem till äckliga, otroligt självupptagna subbor som bara väcker en berättigad avsky.” Det är inte författaren utan bokens huvudperson som talar. Och han har händelsevis blivit lämnad av en kvinna som gick i analys.
Lika privat är anslaget i Roland Paulsens text om psykoanalysen skadliga verkan (DN, 11/2). En dag när Paulsen uttråkad ligger på divanen och talar om sitt liv hör han en tung andning. Han vänder sig om och märker att hans analytiker sover. När Paulsen söker upp en annan analytiker väljer denne att försvara sin kollega: Det handlar om överföring och motöverföring. Freuds begrepp används för att omintetgöra Paulsens erfarenhet.
Utifrån detta missgrepp drar han slutsatsen att psykoanalysen arbetar med något han kallar för ”tredjepersonsförklaringar”, ett slags färdiga sanningar som analytikern tvingar på sin analysand. Psykoanalysen utgår enligt Paulsen från idén om att den lidande människan bär på hemligheter inom sig. ”Exakt vilka hemligheter det rör sig om är psykoanalytikerna oense om. Det kan handla om penisavund, oidipuskomplex, dödsdrifter, barndomstrauman eller internaliserade ideologier.”
Psykoanalysen verkar underlig om man betraktar den som en medicinsk vetenskap.
Det låter som en otäck terapiform. Fast jag känner inte igen psykoanalysen i den. Paulsen beskriver hur han under sina sessioner är upptagen med att lyssna på sin analytikers andning. I normalfallet lyssnar analysanden i stället till sig själv. Jag hör hur ”jag” talar och vad som skorrar falskt. Det handlar om att förstå vilken plats man talar från, och vad man vill och kan göra utifrån det.
Det är en dubbel rörelse där analysanden både söker underkasta sig den faktiska verkligheten och hitta fram till sitt begär. En beskrivning av denna plågsamma och livgivande process, som till exempel kan ske genom något så omodernt som drömanalys, finner jag i Lars Noréns diktsamling ”Nattarbete” från 1976: ”Jag försöker / arbeta mig fram / till ett nytt liv / där inte overkligheten / ligger över alla ting / som min dubbelexponering”.
Psykoanalysen verkar underlig om man betraktar den som en medicinsk vetenskap. Bättre är att betona dess förbindelse till humaniora och konst. I sitt svar till Paulsen (DN 12/2) väljer psykoanalytikerna Johan Eriksson och Clarence Crafoord dessvärre motsatt väg. De jämställer psykoanalysens utveckling med radiologins. Därmed placerar de psykoanalysen inom ett naturvetenskapligt paradigm, enligt vilket människan ständigt blir bättre och klokare.
Resonemanget för oss åter till ”Konkurrens till döds”, där Houellebecq tvärtom argumenterar för att moderniteten har lett fram till en gradvis utplåning av mänskliga relationer. I en sådan värld är det inte ett hot utan ett löfte att någon kan förstå mer om mig än jag själv.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Är Göteborg Sveriges Freud-näste?
LÄS MER:Även psykoterapi behöver baseras på forskning
LÄS MER:Per Magnus Johansson har vigt sitt liv åt psykoanalysen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
