Jag har ett självskadebeteende och det stavas Linkedin. Det spelar ingen roll om jag bestämt mig för att kolla på film, deklarera eller beställa vibrerande små leksaksråttor till min katt; på ett eller annat sätt hamnar jag alltid där, i entreprenörerna, padelspelarna och Jantelagsmotståndarnas förlovade del av internet.
Därför är sommaren stundtals ett enda mörker, ett slukhål in i konsulternas och Linkedin-runkarnas självbefläckelse. Det är nämligen nu de begår sommarjobbsuppdateringar, det är nu nyexaminerade beteendevetare inväntar den perfekta minuten för annonsering av sin inhåvade tjänst på ett gigföretag. Det är nu alla är ”thrilled to announce” att de avancerat till suddgummiansvarig, förlåt, “Head of Rubbers”, på sin oavlönade praktikplats.
Det är inte att jag “söker nya utmaningar” (tro mig, jag hatar utmaningar) som gör att jag kan fastna i nyhetsflödet i vad som borde betraktas som ett olagligt antal minuter. Det är helt enkelt för jag inte kan slita mig från det oförtäckta skryt jag som kulturskribent, ett skrå med i regel hög nivå av självhat, ibland felaktigt tror vara utrotad. Att vara i Linkedin-land är som att befinna sig i en vagga av framgångsrikedom, på ett cocktailparty hos den glada medelklassen där inga socialbidrag eller utlastningar syns så långt ögat når. För är det en sak som inte hör hemma på Linkedin så är det sura miner och långtidsarbetslöshet. Där finns ingen plats för mörker, så till vida det inte resulterat i en ny “business insight”.
Alternativen är att antingen fläka ut sig eller inte synas alls, och i nyliberalismens svar på survival of the fittest är valet för de flesta givet.
Det går visserligen inte att vara en ärlig, smakfull och samtidigt framgångsrik Linkedin-användare, det vet jag. Alternativen är att antingen fläka ut sig eller inte synas alls, och i nyliberalismens svar på survival of the fittest är valet för de flesta givet. Resultatet är icke desto mindre ett oändligt antal inlägg om hur någon, låt oss kalla honom Mats, förlorat sin hamster i en tragisk olycka som involverar ett nykaklat badrum, och hur detta trauma gjort honom till en bättre managementkonsult. Nästan alla statusuppdateringar följer samma modell: En personlig berättelse som resulterat i en lärdom i karriären. Modellen är så vedertagen att den ligger till grund för Linkedins egen (tack och lov ironiska) statusgenerator där företaget, med visst mått av självinsikt, även låter användaren välja nivå av ”cringe”.
Men att företaget är så medveten om, och uppmuntrande av, den rådande tonen på plattformen gör det hela nästan ännu värre. För det värsta med Linkedin är trots allt dess outnyttjade potential. Det hade ju, teoretiskt sett, kunnat vara en mötesplats för diskussion av arbetsmiljöfrågor, fackligt engagemang och ärliga vittnesmål från Dantes Intimissimi. Men jag antar att det är svårt att vara ärlig när alla ens följare består av potentiella arbetsgivare och gamla klasskamrater man febrilt vill imponera på.
I stället är vi alltså lämnade med detta; ett passivt aggressivt slukhål av ocensurerade girl-bossar och techsnubbar som koketterar med sina fem timmars nattsömn. Suck. Om ändå sommaren hade andra aktiviteter att erbjuda.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Jag finner ett perverst nöje i att hyscha åt folk
LÄS MER:Myterna om Göteborg måste dödas
LÄS MER:Sia-gate påminner om att kvinnor aldrig bara får vara konstnärer
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
