När forskarna väl insåg vad Santino höll på med blev han världsberömd. Chimpanshanen på Furuviksparken hade under flera år ägnat sig åt att samla stenar och knacka lös bitar från sprucken betong i sitt hägn. Han la ammunitionen i högar, undangömda för personalen. När parken öppnade och besökarna radade upp sig på andra sidan vattengraven kastade han stenarna mot dem. Artikeln som tolkar beteendet publicerades 2009 och ansågs vara det första vetenskapligt välbelagda exemplet på att andra djur än människan kan planera. Jag läser den igen nu, några dagar efter att 44-årige Santino skjutits ihjäl efter att han försökte rymma tillsammans med Linda, Manda och Torsten. I artikeln beskrivs hur Santino samlar ihop sin ammunition, timmar innan han ska använda den, och hur han bara gör det under den tid på året då parken är öppen för besökare. Hans gömställen är alltid placerade i den del av hägnet som vetter mot de uppradade åskådarna.
Ibland går han loss likt en hagelstorm.
Santino skapade rubriker först genom sin planeringsförmåga och sedan genom sin död. Men han kunde ha lärt oss något mer. Ingen kan veta säkert vad han kände när han samlade ihop sina stenar, men det är svårt att inte läsa in ett budskap i handlingen. Djurskötarna beskriver att han var lugn när han kalkylerade sitt motstånd och upprörd när han befann sig på stridslinjen. Han måste ha vetat: jag kommer att störa mig på de där människorna, även i morgon.
Men Santino blev inte lyssnad på. I stället blev han kastrerad. Och i stället för mer valfrihet och utrymme infördes fler begränsningar.
Ändå lyckades han en dag med bedriften att försöka rymma. Vi vet inte om det också var planerat eller en stundens ingivelse att lirka upp fönstren till aphuset. Vad vi vet är att schimpanserna på Furuviksparken är anpassade för ett liv i östra- och centrala Afrika, i regnskogens grönska, värme och fukt. Där ägnar de dagarna åt att leta mat, äta färska frukter och blad, jaga, leka, bygga sovplattformar i träden, putsa varandra och intrigera i sina stora och socialt komplexa grupper. På Furuviksparken är de inomhus hela vintern. Tidigare anställda vittnar i Gefle Dagblad om att djurens utrymmen är eftersatta. Tidningen rapporterar att ägarföretaget Park och Resorts satsat 73 miljoner på åkattraktioner för besökare mellan 2010 och 2017 och 5,5 miljoner på djuren.
Djurskötarna beskriver att han var lugn när han kalkylerade sitt motstånd och upprörd när han befann sig på stridslinjen.
Ingen kan klandra Santino för att vilja ta sig därifrån. Och han är inte ensam om att söka friheten. Bara det senaste året har det skett flera rymningar från olika djurparker. Kungskobran Sir Väs tog chansen att ta sig ut via lamparmaturen på Skansen-Akvariet. Ugglorna Percy och Barr stack när nätet ovanför deras voljär gick sönder. När vildsvinssuggan Lillie smet genom ett hål i staketet på Skånes djurpark sa parkens VD att jakten på att fånga in Lillie var ”lite av en katt- och muslek där vildsvinssuggan är mycket smartare än oss.” Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet kallade Sir Väs för listig och ormens nya smeknamn Houdini gav omedelbar marknadsföring i media. Samtidigt som uttalandena vittnar om att djurparkernas företrädare verkar tro att djuren tagit medvetna beslut, så döljer det trivialiserande tonfallet vad det egentligen handlar om. Genomtänkt eller inte: att rymma från en inhägnad där du har din mat och din sovplats, är en motståndshandling som visar på en längtan efter något mer.
Det kan vara lättare att identifiera sig med en schimpans än med en orm eller uggla, men driften att leva ett bättre liv finns i oss alla. Och djur i människans våld gör motstånd varje dag, hela tiden. Jag tänker på alla grisar som vägrar gå mot sin död på slakterierna, som vänder sig åt andra hållet i drivgången och skriker i protest. Korna som tvärstannar, som gör krumbukter i skjutspiltan. Lammen som tränger ihop sig i hörnen på slakteriet, som försöker undkomma. Och alla dem, vars protester är mindre visuella, mindre högljudda. De som, när man tittar närmare, bara inte visar de positivt laddade beteenden som en individ under bättre förutsättningar skulle göra.
Genomtänkt eller inte: att rymma från en inhägnad där du har din mat och din sovplats, är en motståndshandling som visar på en längtan efter något mer.
Nej, vi är inte så bra på att lyssna på djuren, för det ligger i människosamhällets ekonomiska och kulturella intresse att inte göra det. Dominansen fördunklar blicken på både oss själva och de runtomkring oss. I vår motivering till att använda andra djur för våra egna syften pratar vi gärna om vilken särställning vi besitter, vilket utvecklat språk vi har, hur intelligenta vi är. I ljudet av vår egen stämma, våra smaklökar och lördagsnöjet på zoo så glömmer vi att det finns någon på andra sidan som också har en röst. Den må komma i form av bräkande, skrik, kuttrande, skällande, grymtande, frustande eller stereotypa beteenden. Och rymningar. Men det är en röst. För djur kommunicerar och de gör det på ett sätt som är logiskt för deras specifika livsbetingelser och sociala sammanhang. Vi glömmer också lätt vår gemensamma arvsmassa, det ursprung som gav oss alla chansen till ett liv inom vår egen evolutionära gren, maximalt utvecklat och anpassat för just vår fortlevnad. Men för kolonisatörens blick finns inget spektrum, inga grenar. Det finns bara en lodrät skala där någon måste vara högst upp. Föga förvånande är det just människan som står där och tittar ner.
Men kanhända är det inte försent för Santino att ge oss ytterligare en lärdom. För den här gången verkar det som att människor reagerar på ett annat sätt och kritiska röster höjs för att stänga djurparkerna. Schimpanserna är så lika oss att den vanliga klyftan vi föreställer oss mellan människor och alla andra djur framstår som lite mindre oöverstiglig. Kanske underlättar det för oss att se situationen och händelseförloppet för vad det var: en brist på samtycke, med dödlig utgång.
Att stänga djurparkerna borde bara vara vårt första steg.
Lina Gustafsson är veterinär och författare till boken ”Rapport från ett slakteri” (Natur och Kultur).
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vi får inte glömma att hunden är ett rovdjur
LÄS MER:Även i Sverige massavlivas minkar under pandemin
LÄS MER:Det är McDonalds burgare som är klimatboven – inte sugrören
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
