Ralf Andtbackas ”Wunderkammer” (2008) har – utöver svenska – inslag engelska, tyska och digitalt kodspråk. Dikten ”Så länge de finns till” – en av samlingens intressantaste – består av webbadresser, disponerade på boksidan som en av barockens bilddikter.
”Wunderkammer” är ofta vacker, lekfull och rolig. Någon enkel läsning är det dock inte. Kanske måste man tillhöra de ”litteraturens lycramän” Agnes Lidbeck påtalar i GP (1/4) för att uppskatta den.
Lidbeck skriver om hur litteraturen borde vara underhållande. Böcker ska vara: ”intressanta, snarare än huvudvärksframkallande”. Hon ställer sig kritisk till litteratur med höga anspråk, i stället borde författare sträva efter begriplighet.
”Som läsare känner jag lätt igen verk som är byggda på rätt sätt”. Så skriver Lidbeck och menar även på att utsagan skulle vara applicerbar på var och en, i och med att verken i fråga är de som håller kvar läsaren.
Är det inte något förmätet att hävda något sådant?
Förstagångsläsaren av Andtbackas ”Så länge de finns till” möter inga berättelser eller bilder att känna igen sig i. Ett begripliggörande av dikten kräver bland annat en förståelse av dikten i relation till resten av samlingen, till Andtbackas tidigare författarskap och hans fäbless för formexperiment.
Utsagan: ”Som läsare känner jag lätt igen verk som är byggda på rätt sätt” är knappast applicerbar på Andtbackas dikt.
Är det inte något förmätet att hävda något sådant?
I Expressen skriver Love Frisell om fenomenet ”brodernism”, alltså ett tillmäle om en komplicerad litteratur som läses av män (13/3). Som Frisell påpekar leder den fientliga hållningen till anspråksfulla verk att litteraturen som helhet blir fattigare.
Navelskåderi premieras över att i litteraturen söka sig mot något större.
Bland verken som kommit att representera ”brodernism” nämner Frisell James Joyce ”Ulysses” (1922) och Louis Ferdinand Célines ”Resa till nattens ände” (1932). Varken Célines eller Joyces respektive romaner lär uppfylla Lidbecks ovanciterade bedömningskriterier.
Läsvärda är de dock, och även hysteriskt underhållande. Det kommer man dock aldrig upptäcka om ens relation till litteratur kan jämföras med en: ”glänta som låter dig ligga på rygg en stund efter kaffetermosen”.
Kristina Malmino – professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet – skriver om ”Wunderkammer” i ”Du och jag, jag och du. Flerspråkighet, digitalisering och läsaren i Ralf Andtbackas Wunderkammer” (2020). Om Lidbeck lämnade sin glänta och läste artikeln hade hon nog insett att utsagan: ”Som läsare känner jag lätt igen verk som är byggda på rätt sätt” är inkorrekt.
Malminos ansträngningar till att komma underfund med Andtbackas diktsamling visar både på hur komplex och givande litteraturen kan vara. Även om det för Lidbeck skulle leda till en smärre huvudvärk är det ett lågt pris att betala för den rikedom Ralf Andtbackas diktning rymmer.
