Två motstridiga impulser slår till under läsningen av Henrik Johnssons bok ”Guldet – hästarna, ryttarna och miraklet”. Jag vill skriva om hästarna och sporten. Och jag vill skriva om genren, denna märkliga genre någonstans i sportens värld som Henrik Johnson väljer för sin text och som innebär att han i detalj tecknar en idrottshändelse, OS-finalen i hoppning i Tokyo 2021, som läsaren redan vet utgången av och trots det lyckas göra lika spännande som den var när det begav sig.
Men jag måste börja i den första impulsen: sporten, och med det hos dess fyrbenta förutsättning, hästarna. Utgivningen av Johnsons bok sammanfaller med danska Tv2:s dokumentär om dressyrryttaren och hästföretagaren Andreas Helgstrands systematiska hästmisshandel. En journalist från tv-kanalen tog anställning hos Helgstrand som hästskötare och filmade verksamhetens backstage med dold kamera. Hård ridning, sår i hästmunnar, blödande sporrmärken, avtryck efter piskrapp. Det som i flera år pyrt i delar av mina, ryttartäta, sociala medier, ackompanjerat av bilder av ensamma hästar i frimärksstora hagar, hopkryllade hästnackar, gapande hästmunnar och förbjudna träningsmetoder, exploderar nu. Det är en hel del oredigerat hat mot Helgstrand. Men det är också det mycket mer generella: Hur kan någon vara förvånad?! Det här är inte ett problem som enkelt kan lösas med att Helgstrands hemligheter avslöjas och ryttaren själv sätts i frysbox (han har stängts av från allt landslagstävlande av det danska ridsportsförbundet fram till januari 2025). Det här är ett problem för själva ridsporten.
Kommentarfältet svämmade i nästa stund över av upprörda inlägg som tyckte att hon framställde hästvärlden som oetisk.
Just ridsporten är dock inledningsvis ganska tyst. Min avtrubbade dressyrhjärna tänker att det inte är konstigt. Det var så nyss, typ igår och i söndags, som tränarna sprang efter hästarna med långpisk, uppmanade ryttaren att bruka sitt spö, förordade längre sporrar och användning av specialtyglar för att göra handen – och kontrollen – starkare (även om det snarare brukar rättfärdigas som ett hjälpmedel för att få hästen att lägga över mer vikt till bakdelen eller att öka säkerheten vid uteritt). Eftersom det hände så nyss så kan det ju vara svårt att nästa dag ta avstånd. Det vore nästan som att ta avstånd från sig själv eller från sin tränare eller från själva den sport man kanske vikt ett helt liv till.
Ett ettrigt Youtubeinlägg från den unga, nyblivna svenska mästaren i hoppning Philip Switzer illustrerar just det. Skulle han finna sig i den bild av etisk hästhållning och träning som influencern Therese Lindgren tidigare i höst formulerade, så skulle allt det han byggt sin egen framgång som ryttare på spricka. Allt började med att Lindgren frågade om det fanns någon hästägare som tränade belöningsbaserat och red bettlöst som ville ha hennes hjälp. Kommentarfältet svämmade i nästa stund över av upprörda inlägg som tyckte att hon framställde hästvärlden som oetisk. Och här hakade Switzer på. Han såg Lindgrens perspektiv som en ogrundad attack. Det är inte bett, nosgrimma eller sporrar som skadar hästen, menade han. I alla fall inte så länge som ryttaren har kunskap nog att använda utrustningen på rätt sätt.
I ”Guldet” är också ryttarnas förmåga att se världen ur sina hästars perspektiv ett återkommande tema.
Hans inlägg ekar inte bara av återhållen vrede utan också av den debatt som i decennier pågått inom hundträningen. Och när det kommer till hundarna verkar debatten faktiskt vara på väg att ebba ut, till följd av att också hårdföra gamla polishundstränare med sitt försvar av dominansmetoder och effektiva knyck med strypkoppel, blivit så övertrumfade av dem som tränar och tävlar belöningsbaserat, att deras röster förlorat närapå all kraft.
När det kommer till hästarna är vi däremot inte där. Än.
Men kanske att reaktionerna på den danska dokumentären är ett steg i rätt riktning. Åtminstone synliggör den att det som normaliserats inom delar av hästsporten, inte är normalt någon annanstans. Själva den insikten krävs för att en vilja till förändring alls ska uppstå. Och kanske, för att nu återvända till Henrik Johnsons på många sätt ljuvliga lilla bok om OS-finalen i laghoppning i Tokyo och den brokiga trio som vann, att det också finns en reell förändring i sikte inom hästsporten, till och med på högsta nivå. Inte minst Peder Fredricson har på senare år visat och kommit att representera en för sammanhanget nästan unik nyfikenhet på alternativa sätt att hålla och träna häst – och verkar ha gjort en dygd av att kombinera hästvälfärd med ryttarprofessionalisering. I ”Guldet” är också ryttarnas förmåga att se världen ur sina hästars perspektiv ett återkommande tema. Det är som med människor, skriver Johnson, man kan inte tvinga någon om man samtidigt vill att den ska vara fria i sin vilja.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ska vi öka Pisa-resultaten måste lärarna få bli bättre
LÄS MER:Recension: ”Mellan två kungariken” av Suleika Jaouad
LÄS MER:Respekten till andra avgörs inte av tilltalsord
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
