Härom veckan publicerade tidningen Kvartal ett långt reportage om Alex Schulmans roman ”Bränn alla mina brev” som åter aktualiserade frågan om den kniviga gränsen mellan fiktion och verklighet. Kontentan var att Schulman kallade romanen för roman – samtidigt som han i intervjuer aspirerade på att berätta sanningen, varför den uppfattades just som det. Men att jonglera så självsvåldigt med fakta att en bilolycka förvandlas till ett mordförsök, det menade Kvartals Lapo Lappin var fel. Porträttet av Schulmans morfar Sven Stolpe kallade han för ett karaktärsmord.
Själv tyckte jag som sagt att Lappins text påminde om en polisutredning (GP 3/4). Och avslöjanden om att Karin Stolpe och Olof Lagercrantz omöjligt kan ha haft utomäktenskapligt sex i rummet precis under den bedragne Sven Stolpe på Sigtunastiftelsen – som i romanen – kanske inte fick min värld att rämna. Men det gick heller inte att komma ifrån att Schulman både tycktes vilja äta kakan och ha den kvar.
Problematiskt, som det heter.
Om man ville fortsätta med polisutredningen fanns Expressens Anna Gullberg som fick läsa Olof Lagercrantz dagbok i David Lagercrantz dator (5/4). Där tycktes det visst finnas belägg för mordförsöket.
Verkligheten är ytterst sällan en enkel berättelse om ont och gott. Inte heller följer den alltid en perfekt dramaturgisk kurva.
Om man i stället intresserade sig för hur dagens skönlitteratur laborerar med verkligheten kunde man i samma tidning läsa Victor Malm (6/4). Skönlitteraturens spelregler har förändrats, i dag har vi en litteratur som parasiterar på verkligheten, menade Malm, och det måste författarna kunna brösta.
Och i Dagens Nyheter skrev Lagercrantzforskaren Stina Otterberg Engdahl om hur vanskligt det är att förhålla sig till alla de här källorna (7/4). Gör Lagercrantz dagbok offentlig, tyckte hon. I Sydsvenskan skrev Malin Krutmeijer om klassaspekten i dramat (4/4). Nu lajvar många ”rör inte min Sven Stolpe”. Men var var ramaskriet när Patrik Lundberg skrev om sin mamma?
I ETC har Martin Aagård tappat sugen (13/4). Fast han lever i vad han kallar för sitt ”postmoderna paradis”. Borta är leken med fiktionen och sanningsanspråken. Kvar en dryg författare vars ”ambitionsnivå för att konstruera ett fiktivt universum inte är högre än vilket influencer-content som helst”, skriver Aagård.
En sak är säker. Verkligheten är ytterst sällan en enkel berättelse om ont och gott. Inte heller följer den alltid en perfekt dramaturgisk kurva.
Det är i det motsägelsefulla sanningen bor, tänker jag. I verkligheten såväl som i dikten.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters” av Jan Guillou
LÄS MER:Guldmunken får mig att vilja ligga med ett fotbollslag
LÄS MER:Debatten om mordförsöket i Alex Schulmans bok missar målet
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
