Det har poppats popcorn i dagar. I fredags förra veckan berättade Alex Schulman i podden ”Alex & Sigge” att en journalist höll på att luska i omständigheterna kring hans bok ”Bränn alla mina brev” från 2018, sedermera filmatiserad av SF. Stressad hade han ringt upp Leif GW Persson som på sitt sedvanligt subtila vis rått Schulman att be journalisten ”dra åt helvete”.
Samma dag publicerades så reportaget, en lång text i nättidskriften Kvartal med titeln ”Schulman och sanningen” signerad Lapo Lappin.
I reportaget menar Lappin att Schulman förvisso kallar boken om sin morfar, den konservative författaren Sven Stolpe, mormor Karin, och hennes kärlekshistoria med författaren och publicisten Olof Lagercrantz för en roman – men när han pratar i medier om boken tycks han ändå göra anspråk på att berätta sanningen.
Och med den sanningen är det lite si och så, menar Lappin.
Så vi har alltså en roman. Vi har en känd svensk författare som skriver om sina betydligt kändare och mer inflytelserika släktingar, från tre kända svenska familjer, klaner om man så vill. Vi har en otrohetsaffär, ett påstått mordförsök och en brinnande kärlek.
Och nu har vi även: Lögn! Förtal! Fuskbygge!
Ingen kan klaga på underhållningsvärdet.
Hardcore litteraturvetenskap, twittrar ETC:s kulturredaktör Martin Aagård om Lappins reportage. Själv tycker jag mest det liknar en polisutredning.
Och i upplösningen av en deckare med Hercule Poirot hade Schulman fått se sitt vittnesmål smulas i bitar.
Om det nu hade varit ett vittnesmål till att börja med.
Så vad är det då som är så allvarligt, enligt Lappin? Jo, en bilolycka Sven och Karin var med om 1932 – som hos Schulman har förvandlats till ett mordförsök för att Sven var svartsjuk över Karins affär med Lagercrantz, när de i själva verket ännu inte hade träffats.
Demoniseringen av Stolpe. Samt det faktum att Schulman påstår sig ge röst åt sin mormor Karin – och iscensätter sitt grävande i arkiven – samtidigt som han helt uppenbart skarvar hej vilt.
För utan den skulle förstås inte romanen vara ens bråkdelen så läst och uppmärksammad.
Säga vad man vill. Visst finns det något där i spänningsfältet mellan epitetet ”roman” som hänger där, lite trött, som en vit flagga framför det fria fabulerandet – och det verklighetssug som based on a true story-aspekten aktiverar.
För utan den skulle förstås inte romanen vara ens bråkdelen så läst och uppmärksammad. Och det går inte att komma ifrån en naggande känsla av att Schulman kanske både velat äta kakan och ha den kvar.
Samtidigt är denna diskussion återkommande vid varenda biopic. Hur iscensätta någon annans liv? Var går gränsen för fiktionen?
I sin recension av boken i Aftonbladet kallade Malin Krutmeijer Schulmans roman för ”sociologiskt hyperintressant” samtidigt som hon driver med författarens utrop av stilen: ”Det är så ohyggligt, så gripande”.
Det får mig att tänka på den franska författaren Annie Ernaux, som till skillnad från Schulman skriver uttalat självbiografiskt om arbetarklass och skam, och med helt andra etiska och estetiska anspråk.
I ”Min far” från 1983 skriver Ernaux: ”Sedan någon tid tillbaka vet jag att romanen är omöjlig. För att redovisa ett liv som varit underställt nöden och nödvändigheten har jag inte rätt att sätta det konstnärliga i främsta rummet och inte heller att försöka göra något ’spännande’ eller ’gripande’.”
Låt oss helt enkelt konstatera att Alex Schulman valde en annan väg.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Svensk gangsterrap av Emil Arvidson
LÄS MER:Yasins konst står på egna ben
LÄS MER:Guldmunken får mig att vilja ligga med ett fotbollslag
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
