Det finns strider dit yttrandefriheten går för att dö. Vid en första anblick kan den pågående diskussionen om rasism under en paneldebatt på Kulturhuset tyckas höra dit. Den påminner om stormar vi tvingades utstå under 2010-talet – där Stina Wirsén och Ruben Östlund påstods vara rasister på grund av konstnärliga skildringar.
Den här debatten var än mindre intressant – tills två tunga kulturchefer klev in i den.
Debatten under Kulturnatten blickade tillbaka på det så kallade Tintin-gate och hur man ska hantera rasistiska och sexistiska ord i äldre litteratur. I panelen satt entreprenören Barakat Ghebrehawariat och journalisten Ola Wong.
Samtalet modererades av skribenten Stina Oscarson. Ghebrehawariat hade flaggat för att han inte ville att panelen skulle använda n-ordet (ett av de ord som diskuterades). I frågestunden efter samtalet använde dock en person i publiken ordet utan att Oscarson enligt Ghebrehawariat ingrep tillräckligt.
Ghebrehawariat stormade ut och meddelade dagen efter på sociala medier att han hade utsatts för rasism.
Så långt, så väldigt 2010-talsbekant. Men där kunde det hela ändå ha självdött utan att bli debatt. Även om det kan låta okänsligt så har folk olika upplevelser efter debatter om känsliga ämnen. Kanske är ett kulturhussamtal inte ett kuddrum – och folk går hem efteråt och slickar sina känslor.
Men Ghebrehawariat får en ursäkt av Kulturhusets chef Linda Beijer. Och här börjar problemen. Beijer skriver till Expressen att: ”Där och då borde vi som arrangör ha markerat och/eller avbrutit arrangemanget. Att det blev så här kan jag bara uppriktigt be om ursäkt för” (22/4).
Då undrar man ju vad som har hänt, vad personen sa och vem det var. Är det en nazist som hatiskt skrek n-ordet? I sådana fall en rimlig situation för inte moderatorn utan vakter att ingripa.
Problemet är att den första personen som använder ordet, som Ghebrehawariat försöker säga ifrån till, är en Peter Thörnqvist vars pappa var från Sudan. ”När de debatterade hur man ska prata med barn om dylika ord som finns i böcker ville jag beskriva hur jag själv fått ordet slängt efter mig, men ändå inte upplevt det kränkande att läsa för mina barn i till exempel Astrid Lindgrens böcker” (Aftonbladet 23/4). En andra person försökte även han förklara varför han använde ordet. Längre kom de inte.
Vad Beijer med sitt mejl gör är att sätta gränser för vilka ord en besökare på Kulturhuset kan använda för att beskriva erfarenheter och upplevelser. En person som tillhör den allmänhet som betalar den här verksamheten. Det mejlet borde genast ha uppmärksammats och kritiserats.
Det har inte bemötts med en millimeter av samma uppmärksamhet, respekt eller gränssättning från landets kulturchefer.
I stället ger sig Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson in i debatten (23/4). Jag håller med Pettersson om att Stina Oscarsons försvar att folk i publiken hade en annan ”klassbakgrund” är svagt, för att uttrycka det milt. Men att Pettersson – som gör en poäng av att Ghebrehawariat är svart och får ”försvara sitt människovärde” – fullständigt suddar ut sammanhanget i vilket n-ordet yttrades samt vem som först sa det och varför, är betydligt svagare. Och värre.
Genom att lägga till att man ska slippa höra föraktfulla epitet får läsaren intrycket av att det var så n-ordet användes mot Ghebrehawariat. Alltså inget om det sammanhang som diskuterades, inget om att det handlade om att beskriva Thörnqvists erfarenheter. Det tillhör tydligen inte en yttrandefrihet som kulturinstitutioner i Petterssons värld ska upprätthålla.
Vissa ord och begrepp blir förlegade och upplevs som sårande. Ja. Det ska offentligheten vara lyhörd för, och de bör inte användas hur som helst. Men måhända är sammanhang där just dessa ords historia, hur de används eller inte och varför, sådana där personer som har erfarenheter av orden i sina liv kan tänkas behöva nämna dem?
Det finns en ytterligare koppling som gör detta intressant 2024. Sedan den 7 oktober 2023 har judiska organisationer, judiska intellektuella, judiska författare, judiska journalister samt forskare kring antisemitism – med eller utan judisk bakgrund – försökt påpeka att slagord som varje helg skriks på Stockholms gator är antisemitiska och uppmanar till mord på judar. Det har inte bemötts med en millimeter av samma uppmärksamhet, respekt eller gränssättning från landets kulturchefer.
Jag citerar Petterssons egen avslutning, som vore välgörande att höra även i de sammanhangen: ”Om minoriteter kan leva i offentligheten utan att smädas, hånas eller nedvärderas så är det ett ensidigt civilisatoriskt framsteg”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Samtalet om ”7:3” bygger på ren rappakalja
LÄS MER:Vill människor i city bara slippa se fattiglapparna?
LÄS MER:Östlunds svar får mig att tänka på förbjudna skrivmaskiner
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
