”Vad händer med vår tankevärld om allt inom humaniora kommer att röra sig om positionering och profilering?” (Expressen, 4/10)
Citatet är Birgitta Holms, från ett inlägg i debatten om kulturjournalistikens forskningsfientliga utveckling som jag startade i Expressen (29/9). Hennes fråga är befogad, visar Mikaela Blomqvists replik till mig i Göteborgsposten (3/10).
Eftersom jag inte på minsta vis angriper Blomqvist i min artikel, tvärtom, blir jag lite ställd inför hennes aggressiva påhopp. Saken gällde det faktum att vi delar samma iakttagelse i Victoria Benedictssons dagbok ”Stora Boken”. Närmare bestämt det ögonblick då Benedictsson tycks lägga dagboksmaterialet tillrätta för en litterär bearbetning i tredje person och sålunda lämnar ”Stora Bokens” i övrigt vittneslitterära karaktär.
Den enda skillnaden mellan mig och Blomqvist är att jag satte min iakttagelse på pränt i en litteraturhistoria tjugonio år innan Blomqvist yttrar densamma i podden ”Gästabudet”. Vilket, skriver jag vänligt, känns ”hemtrevligt” och ”påminner om att ens yrkesliv inte varit förgäves”. Hennes påstående att jag skulle ha anklagat henne för att ha ”beslagtagit” mitt ”forskningsfynd” och presenterat det ”i sin motsats” är alltså lögn. Det påpekandet gällde hennes poddkompis Rebecka Kärde, och hon har svarat i egen rätt (1/10).
Så vilka är Mikaela Blomqvists motiv för att angripa mig? Handlar det, med Holms ord endast om ”positionering och profilering”? Kunde det då inte räcka med att Blomqvist profilerade sig som motståndare till genusanalys genom sin tro på kärleken mellan man och kvinna utanför samhällets maktstrukturer (trots oroande tecken på motsatsen, som allt dödligare partnervåld och växande andel fattiga ensamma mammor)?
Det är inte utan att jag får nostalgiska vibbar från den gamla goda tiden då de höga herrarna själva skötte sin renhållning.
Nej, hon måste därtill tydligt positionera sig även som icke-feminist. Då tar hon till storsläggan, och använder, säkert oavsiktligt, tre av de fem härskarteknikerna, framtagna av Berit Ås 1978 för att avslöja det slags manipulationer som syftar till att behålla och förstärka sin position i hierarkiska miljöer: ”osynliggörande”, samt ”förlöjligande” och ”dubbelbestraffning”. De två sista i dag oftare identifierade som ”slamp-skammande” (”slut shaming”). På kultursidorna uppträder de numera som feminist-skammande.
Nu sker det märkliga att Blomqvist å ena sidan "feminist-skammar" mig för att framhålla Victoria Benedictssons historiskt korrekta beskrivning av patriarkala strukturers genomslag i 1880-talets nordiska författarmiljöer. Men Benedictsson är inte ensam om sin analys. Andra författare som delar den är Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell och Frida Steenhoff, som inte borde vara helt okända storheter för en litteraturkritiker.
Å andra sidan "osynliggörs" jag när Blomqvist bekräftar min iakttagelse från 1993 i ”Stora Boken”, men hävdar att vilken "känslig läsare" som helst kan göra den. Samtidigt pekas min identiska iakttagelse något desperat ut som ett ”skolexempel” på ”reducerande politiskt färgad”, guess what, ”ideologi”. Som om Mikaela Blomqvist inte också här torgför en ideologi, förklädd till feministfri estetik, där man aldrig får ställa obekväma, ”feministiska” frågor till litterära texter.
Det är inte utan att jag får nostalgiska vibbar från den gamla goda tiden då de höga herrarna själva skötte sin renhållning.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Patriarkala maktstrukturer förklarar inte allt, Ebba Witt-Brattström
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
