Mikaela Blomqvist: Patriarkala maktstrukturer förklarar inte allt, Ebba Witt-Brattström

I Expressen påstår Ebba Witt-Brattström att jag har stulit hennes tolkning rörande en av Victoria Benedictssons texter – i själva verket är vi inte överens om någonting, skriver Mikaela Blomqvist.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

I en artikel i Expressen (29/9) skriver Ebba Witt-Brattström att hon blir hånad för en lång och trogen tjänst i den litterära offentligheten. Hennes vedersakare är jag och mina kollegor i podcasten ”Gästabudet”. Vi har enligt Ebba Witt-Brattström beslagtagit hennes forskningsfynd och presenterat dem i sin motsats. I mitt fall ska det röra sig om att jag som min ”egen intelligenta iakttagelse” presenterar Ebba Witt Brattströms ”klassiska tolkning av det kritiska ögonblick i Victoria Benedictssons dagbok då författaren ’börjar tala med en annan röst.’”

Något sådant skulle det aldrig falla mig in att göra, för när det kommer till läsningen av Victoria Benedictsson är jag och Ebba Witt-Brattström inte överens om någonting. Pliktskyldigt läser jag den text ur Nordisk kvinnolitteraturhistoria hon hänvisar till i sin artikel. Den visar sig vara ett skolexempel på hur reducerande politiskt färgade läsningar alltid blir: den goda begåvade kvinnan, den onde dumme mannen. I stället för insikt eller vidgade perspektiv får vi bara ideologi.

ANNONS

”Stora boken” publicerades först efter Victoria Benedictssons död och har formen av en dagbok. Om den ska läsas som skönlitteratur eller som ett verkligt utsnitt ur ett liv är en öppen fråga. Klart är dock att texten är stiliserad och det gäller inte minst för de många möten mellan Victoria Benedictsson och den danske kritikern Georg Brandes, som upptar stora delar av bokens senare del. Om deras efterlängtade första kyss skriver författarinnan att: ”Georg Brandes kysste Ernst Ahlgren.” Det senare namnet är Benedictssons pseudonym.

Något sådant skulle det aldrig falla mig in att göra, för när det kommer till läsningen av Victoria Benedictsson är jag och Ebba Witt-Brattström inte överens om någonting.

Den distans Ebba Witt-Brattström menar sig ha upptäckt torde därmed vara tydlig för alla som läser. En detaljerad beskrivning följer: ”Det var icke den förfinade lidelse jag föreställt mig. Det var precis samma slags kyss som min man lärt mig att avsky.” Benedictsson konstaterar besviket att gnistan fattas totalt. Trots det framhärdar hon i sin relation till Brandes. Han beskrivs som alltmer löjlig medan hon beskriver sig som alltmer förälskad. Vid något tillfälle kommer han till hennes hotell och räknar upp alla sina flickvänner: tre ryska, tre polska, en någonstans – jag vet icke var och sju slaviska, men ingen i Berlin.

Det är sant att jag, precis som Ebba Witt-Brattström i sin text, beskriver denna utveckling i min podcast. Det beror även här på att det rör det sig om saker som är så framträdande i Benedictssons text att varje känslig läsare kommer att finna dem. Min tolkning av passagerna avviker däremot helt från Ebba Witt-Brattströms. Hon ser i dem ”ett ställningskrig där det starkare könets representant sakta men säkert vinner terräng över den isolerade och efter bekräftelse törstande författarinnan.”

ANNONS

Själv tror jag varken på olycklig kärlek eller på att relationen mellan en enskild man och kvinna dikteras av patriarkala maktstrukturer. Vad som utspelar sig mellan Victoria Benedictsson och Georg Brandes är ett slags icke-möte. Ett sådant kan vara nog så tärande. Problemet med den stundtals geniala ”Stora boken” är att Benedictsson vägrar att erkänna den tomhet som finns mellan henne och Brandes.

I stället sviker hon sitt sanningsideal och förfaller till att skriva mindre övertygande prosa, som i den oavsiktligt bisarra sexscen där Georg Brandes slänger Victoria Benedictsson ”härs och tvärs” varpå hon svarar med att skratta ”friskt och ungt”.

Där Ebba Witt-Brattström i sin självutnämnt klassiska tolkning skriver att Benedictsson i förhållandets slutfas övergår ”till tredje person vilket ger de erotiska situationerna en utpräglat litterär form.” vill jag snarare hävda att ”Stora boken” är litteratur hela tiden. Skillnaden består i att den mot slutet blir dålig sådan.

LÄS MER:Duras var vild och egensinnig på riktigt

LÄS MER:Svartsjuka är inte kärlek

LÄS MER:Autistiskt skrivande är som epileptisk matlagning

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS