I sitt svar till mig (GP 11/8) i debatten om autistiskt skrivande hävdar Elisabeth Hjorth återigen att min syn på autism är daterad. Hon skriver också att jag anser att autism är en sjukdom. Men min syn på diagnosen autism är som sagt den inom vården gängse: inte att det är en sjukdom, utan att det är en funktionsnedsättning. Har man inga problem av sin autism, så har man inte autism. Ett av kriterierna för att få diagnos är att de särdrag som beskrivs är till hinder för patienten. Att som Hjorth jämföra det med homosexualitet är därför olyckligt.
En eventuell behandling av någon med autism går inte heller ut på att ”bota” patienten som Hjorth säger i ett inslag i Kulturnyheterna (SVT 10/8), utan på att hjälpa henne eller honom att finna strategier för att fungera bättre i vardagen. Jag kan inte se varför det är av ondo. Hjorth avfärdar dock hela psykiatrin som ”patologiserande”. Nåja, den psykiatriska öppenvården är nu helt frivillig och de människor som söker sig dit gör det just för att de lider. Vi går inte alls runt på stan och fångar in patienter med stora håvar som Hjorth verkar tro!
Inte heller ser jag som Hjorth hävdar diagnosmanualen DSM-5 som bärande på någon absolut sanning. En diagnos är ett arbetsredskap, ett sätt att ringa in och kategorisera patientens problem. Den berättar aldrig allt om en människa – därav faran med att identifiera sig med sin diagnos. Jag tror man bevarar en större frihet, i livet såväl som i sitt läsande och skrivande, om man ser sig själv som en människa med vissa svårigheter snarare än som ”en autist” med ett ”autistiskt modersmål”. Det senare får väl för övrigt mest betraktas som en skruvad fantasi hos forskargruppen på HDK-Valand.
Jag tror man bevarar en större frihet, i livet såväl som i sitt läsande och skrivande, om man ser sig själv som en människa med vissa svårigheter snarare än som ”en autist” med ett ”autistiskt modersmål”.
Vad gäller min direkta fråga om vad det egentligen är man ämnar forska på i projektet ”Autistiskt skrivande” som (det tål att upprepas) har fått fem miljoner i statliga medel, så svarar Hjorth att ”Autistiskt skrivande utgör vårt forskningsobjekt.” Så mycket har jag förstått. Men vad är autistiskt skrivande? De är två ord som är helt arbiträra i förhållande till varandra. Sammansättningen är ungefär lika meningsfull som ”epileptisk matlagning”, för att låna ett exempel från en slagfärdig GP-läsare som kommenterade under min förra text.
Hjorth skriver vidare att det finns studier men redogör inte för deras innehåll eller hur de hänger samman med hennes egen forskning. I stället uppmanar hon mig att göra en sökning i ”någon av de stora forskningsdatabaserna”. Problemet är att jag inte ska behöva göra det. Som forskare bör hon kunna svara på vad hennes forskningsobjekt är. Och nota bene – det gör hon fortfarande inte! Autistiskt skrivande är autistiskt skrivande. Går det att formulera utan en tautologi?
Vad gäller metoden skriver Hjorth att: ”Vi tillämpar den forskningsdesign som är bruklig inom konstnärlig forskning, humaniora och sociologi.” Det känns nästan genant att för en lektor behöva påpeka att ett forskningsprojekts metod (även inom humaniora och sociologi och så kallad konstnärlig forskning) behöver beskrivas mycket mer detaljerat och precist.
Slutligen måste man fråga sig vem som skulle vilja – autism eller inte – lära sig skriva av någon som formulerar sig så ostrukturerat och oskönt som Elisabeth Hjorth har gjort i denna debatt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Blomqvists kunskaps- och litteratursyn är djupt moralistisk
LÄS MER:Patos kan inte ersätta forskningsdesign
LÄS MER:Det finns inget autistiskt skrivande
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
