Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elisabeth Hjorth är doktor i etik och verksam som forskare och lärare i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Bild: Johan Nilsson/TT
Elisabeth Hjorth är doktor i etik och verksam som forskare och lärare i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Bild: Johan Nilsson/TT

Elisabeth Hjorth: Blomqvists kunskaps- och litteratursyn är djupt moralistisk

Det är magstarkt av en litteraturkritiker att kalla forskning om autistiska kulturer och konstnärskap för pseudovetenskap. Vi forskar varken ”på” några psykiatriska diagnoser eller autistiska människor, utan undersöker konstnärliga processer, skriver Elisabeth Hjorth i ett svar till GP:s Mikaela Blomqvist.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är komiskt att vår artikel i Aftonbladet (6/8) kallas patosfylld av en skribent vars okunskap döljs av förtrytelse över Vetenskapsrådets inkompetens, forskarnas pseudovetenskaplighet och moralismen i litteraturen (igen!). Som man ropar får man svar heter det, men låt mig upprepa några saker som Mikaela Blomqvist i sin indignation inte hör(GP 8/8).

Det patologiserande perspektiv som Blomqvist anför gällande personer som ”lider av autism”, är daterat. Neurodiversitetsperspektivet (det vill säga att autism inte är en sjukdom att drabbas av utan ett sätt att vara människa på) har i grunden förändrat synen på autism, vilket i sin tur förändrar vården och samhället. Inte enbart till följd av det Blomqvist nedlåtande kallar aktivism, utan för att forskningsläget är annorlunda.

En gedigen introduktion ges i ”Neurodiversity Studies”, med docent Hanna Bertilsdotter Rosqvist som en av redaktörerna. Om Blomqvist skulle ha lust eller ork att göra en enkel sökning i någon av de stora forskningsdatabaserna skulle hon finna artiklar som behandlar autistiska kulturer och konstnärskap från en rad olika fält. Det är magstarkt av en litteraturkritiker att avfärda all denna forskning som pseudovetenskap. Som om genusvetare inte kunde undersöka svensk transvård eller som om postkoloniala forskare inte fick studera Linnés ”Systema Naturae”. Men kanske är det precis här skon klämmer? Det mest hederliga vore i så fall att föra den debatten explicit.

Begreppen lågfungerande och högfungerande kommer inte från Hitler utan från samma skrå som fram till 1973 klassade homosexualitet som en psykisk sjukdom i DSM-2 (The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Vi lever med det, att förändringar tvingas och kämpas fram. Det är dock inte min syn, utan Blomqvists kunskaps- och litteratursyn, som är djupt moralistisk. Antingen är DSM den obefläckade sanningen eller så ska psykologerna kastas överbord. Antingen är Birgitta Trotzig ett oantastligt geni eller helt ”fel”. Sådan moralism står i vägen för att (om)pröva gränserna för sitt eget vetande.

Vi forskar varken ”på” några psykiatriska diagnoser eller autistiska människor, vilket tydligen måste upprepas.

Så länge vi har olika definition av autism kommer vi att ha olika definition av autistiskt skrivande. För att ändå svara på Blomqvists frågor: Autistiskt skrivande utgör vårt forskningsobjekt. Eftersom Blomqvist utgår från DSM-5 är det anmärkningsvärt att hon inte känner till hur autisters språk där beskrivs. Det gör däremot engelskaprofessor Julia Miele Rodas, som analyserar och jämför det som är språkstörningar i DSM-5 med det som är litterära innovationer hos uppburna författare. En sådan relation är självfallet intressant för forskningsämnet litterär gestaltning, liksom de resultat i form av publicerade artiklar och verk som projektet gett och ger upphov till.

Genom litteraturstudier, textseminarier och skönlitterärt skrivande undersöker vi litterära praktiker och de villkor som omger dem. Vi tillämpar den forskningsdesign som är bruklig inom konstnärlig forskning, humaniora och sociologi. Vi forskar varken ”på” några psykiatriska diagnoser eller autistiska människor, vilket tydligen måste upprepas. Vi undersöker konstnärliga processer. Dessa är i somliga fall påverkade av autisters erfarenheter, språk och perception.

Vi har olika ingångar till forskningen. För min del handlar det i hög grad om estetik, och i princip anser jag att det väl vore fint om fler autister kunde skriva med samma självförtroende som Louise Glück om att vara ett neutrum i världen. Men jag misstror den sortens pekpinnar som referensen förvandlas till i psykologens slutsats. Det finns inget recept för skrivandet. Det finns inga vattentäta skott mellan vetenskapliga discipliner. Det finns ingen litteratur oanfrätt av historien.

Läs fler inlägg:

LÄS OCKSÅ: Patos kan inte ersätta forskningsdesign

LÄS OCKSÅ: Det finns inget autistiskt skrivande

LÄS OCKSÅ: Lyckan finns bortom moralen

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.