Emanuel Karlsten: Att en kyrka inte får bidrag är inte censur

Efter en hbtq-kritisk predikan för konfirmander har en kristen ungdomsförening nekats bidrag av Östhammars kommun. Men att inte få bidrag är inte samma sak som censur, skriver GP:s Emanuel Karlsten, som tycker det är bra att religiösa samfunds kollision med samhällets värderingar blir synlig.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS

En kristen ungdomsförening har nekats bidrag av kommunen, eftersom en pastor predikat att äktenskapet är heterosexuellt och att det bara finns två kön.

Beslutet togs i Östhammars kommun, men kommer med ett budskap till alla landets religiösa organisationer: Bit inte den hand ni söker bidrag från.

Sverige är en sekulär demokrati vilket innebär att staten inte ska ha en åsikt om vad invånarna tror, tycker och tänker. Trots det finns en återkommande debatt om censur, till exempel när kommuner inte delar ut bidrag till föreningar. Men censur är när myndigheter förbjuder eller förhindrar en åsikt från att etableras. Att en kyrka inte får ekonomiska bidrag är alltså inte censur – kyrkan är fri att närsomhelst säga vad som helst. Men däremot inte få ekonomisk ersättning från kommunen, om budskapet strider mot samhällets principer. Eftersom Sverige demokratiskt kommit fram till att inte utesluta homosexuella från äktenskap, kan kommunen inte finansiera den som propagerar för motsatsen. Skillnaden är viktig: Man är fri att framföra åsikten, men inte fri att få pengar för det.

ANNONS

Beslutet är potentiellt dåliga nyheter för katolska kyrkan, liksom muslimska eller ortodoxa församlingar.

Beslutet är potentiellt dåliga nyheter för katolska kyrkan, liksom muslimska eller ortodoxa församlingar. Några av dessa samfund får upp mot tio miljoner i statligt bidrag varje år – ovanpå eventuella kommunala bidrag. I frikyrkornas fall är ofta hela verksamheter byggda på bidrag från kommunen. Då handlar det sällan om evangeliserande verksamhet, utan mer om sociala initiativ – som är viktiga komplement till myndigheters insatser i samhället. Ofta är de också oproblematiska, eftersom de finansieras genom projekt isolerade från religiösa budskap. Men indirekt är bidragen ofta avgörande, allra mest för frikyrkor som under decennier haft vikande besökstal. Då blir bidragen från de sociala insatserna det som håller ihop församlingarnas ekonomi.

Men hur går det ihop med att vara “jordens salt”?

Den aktuella predikanten använde just det som hävstång i sin predikan när han skulle berätta “sanningen” om äktenskap – att denna impopulära åsikt måste han säga, eftersom skolan aldrig kommer berätta sanningen för skolungdomarna i lokalen.

Svaret är att det inte går ihop. Och just denna kollision kommer bli allt mer uppenbar för ett samhälle som lossat ankar från sitt religiösa kulturarv: Den kyrka som vill fortsätta vara “staden på berget” eller “ljuset i mörkret” och propagera för att kvinnor inte får leda, eller homosexuella uteslutas från äktenskap – de får fortsätta utan statens ekonomiska stöd.

ANNONS

Och det är väl egentligen ett tydliggörande som är ganska bra – för båda parter.

För en konsekvens av att vara “salt”, är att andra kommer vilja spotta ut en. Då kan man inte samtidigt hävda att man är diskriminerad om inte samhället finansierar ens salta rätter.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Jesus älskar hbtq – men det gör inte pingstkyrkan och Livets ord

LÄS MER:Är medierna brottslingarnas PR-byrå?

LÄS MER:Vi måste våga börja tvivla på det vi tror oss veta

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS