Det sägs ibland att författarna behöver litteraturkritikerna lika mycket som fåglarna behöver ornitologerna, men då har man inte besinnat i vilken grad som författarna själva är en sorts ornitologer. I varje fall de svenska.
Ska en svensk författare ut i naturen och/eller in i kulturen så handlar det förr eller senare om fåglar – tornsvalor, grönsiskor, roskarlar, fiskmåsar, vildänder, hägrar, korpar, lärkor, gråsparvar, skedstorkar, ankungar, skäggdoppingar, näktergalar... och kråksång. Fortsätt själv!
Själv bor jag på en fågelgata. Någon fyndig litteraturvetare kunde göra en parodisk-teoretisk översikt av denna speciellt litterära ornitologi som gränsar till en allsvensk pornitologi.
Till Sveriges Radios finaste initiativ hör ”Fågelsångsnatten”, en åtta timmar lång specialsändning från fyra platser i Sverige. I år inföll denna fågelradionatt den 18 maj, men allt finns förstås sparat på nätet. Så man kan ta sig en fågelsångsnatt närhelst man önskar. Tala om Naturens körverk!
Det hela kan också inventeras med hjälp av den sakliga ornitologiska litteraturen. Den är nog så poetiskt suggestiv. När jag blir led på livstilslitteraturens malande munnar vilar jag ögon och öron i ”Fågelguiden – Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält”. Det är en enastående bok, förpackad av författarna Killian Mullarney, Lars Svensson, Dan Zetterström och Peter J Grant. Min upplaga är från 1999. Perfekt lektyr för maj månads jubel i busken.
Det ska sägas – jag är komplett okunnig i fågelkunskap, men denna bok väcker ändå sinnena precis som radions fågelsångsnatt – texterna är omätligt informationsrika och illustrationerna precist underbara.
Gulnäbbad regngök, brandkronad kungsfågel, gräshoppsångare och sammetshättan vars knattriga kvitter låter som en harskramla.
Varje fågel får sin skönhet återgiven. Jag får lära mig att det finns fåglar som jag inte visste existerade – mandarinand, kaukasisk snöhöna, nubisk nattskärra. Gulnäbbad regngök, brandkronad kungsfågel, gräshoppsångare och sammetshättan vars knattriga kvitter låter som en harskramla. I namnen bor en sorts komprimerad poesi.
Här finns alla fakta men också en konstfull karaktärisering som i sig är beundransvärd. Ta nötväckan som vintertid besöker fågelborden ”i värsta Rambostil, kör bort andra, sprätter frön åt alla håll.” Ta sedan födoparasiten labben med vassa klor som med ”förbluffande snabb och akrobatisk flykt och mästerligt snabb förmåga förföljer tärnor tills dessa spyr upp krävinnehållet, vilket tas i luften av den förföljande labben”. Man känner nästan igen det beteendet från tillvarons mänskliga dimension.
Det verkligt fina i ”Fågelguiden” är emellertid hur fågelsången kan karaktäriseras med tjatter och tonarter, strofer och melodi, vilket ges här en sällsamt noggrann transkription. Ta den allmänna lövsångaren vars sång hörs som: ”en flitigt upprepad ca 3 sek. lång, mjukt visslande, något fallande strof, t.ex. ”sisisi-vyj-vyj-vyj-svi-svi-vi tuuj tuuj tuuj si-si- sviij-sy; igenkänns på älskligt behagliga rösten med mjukt böjda toner, på snabba spetsiga öppningstoner och lägre, ofta lite dämpad sluttoner.”
Mot den sångliga poesin framstår den grå flugsnapparen som en tafflig bruksprosaist med ”en serie konstlösa, lågmälda, spetsiga, pressade eller sträva toner som ofta blandas upp med några enkla drilljud, takten och tonerna glest deklamerade”. Kursiven är inte min.
Riktigt målande blir det för ökennattskärran som frekventerar den nordafrikanska öknen där den puttrar som på västkusten. Dess sång består i ”långa serier upprepade ihåligt och mekaniskt ljudande kort skorrljud, ”kroo-krrro-krro-…” /---/ på håll som en motor (t.ex. glödkulemotor i fiskeslup)”.
Dubbelbeckasinen är dock tystlåten. En dämpad nysning hörs ibland vid uppflog. Sången i sen skymning och oordnad kör dröjer i var strof 4-6 sekunder och består av: ”snabbt, böljande fint kvitter;” som accelererar med klickljud ”som studsande pingpongboll” och slutar med ett vinande ljud.
Enkelbeckasinen – som uppskattar blöta tuvmader – låter dock i uppfloget som ett ”kätsch!” som ”kan liknas vid ljudet då man drar loss en stövel ur sugande dy!” Annars hörs mest det typiska ”horsandet” i natten – ”ett brummande eller gnäggande ljud, ”huhuhuhuhuhuhuh” som framkallas under korta, branta dykningar när luften får de utspända yttersta stjärnpennorna att vibrera.
En sann lyriker är rödhaken och den dyker för övrigt upp i Göran Sonnevis poesi.
Mina lyriska favoriter är dock rödhaken och blåhaken. Den första ”Lockar med korta, hårt knäppande ’tick’.” Vid oro, läggdags eller revelj låter den som en moraklocka som dras upp. ”På nattsträck ett fint, strävt ’tsiiih’. Sången inleds ofta med några höga, utdragna toner, varefter strofen faller i tonhöjd och tar fart med snabba löpor av nervöst dallrande klara och gnissliga läten; tempo och ljudstyrka växlar, ingen strof är den andra lik”. En sann lyriker är rödhaken och den dyker för övrigt upp i Göran Sonnevis poesi.
En liknande lyrism hörs hos blåhaken i norr enligt ”Fågelguiden”. När den lockar eller oroas hörs ett orent, smackande som ”en flagglina som slår i vinden”. På hösten kan även ett sprucket, strävt ’bzry’ höras.
”Sången är stark och klar, börjar ofta med ett länge upprepat, ljudligt, metalliskt ’zry’, eller ett flerstavigt ’zri-zri-zrytt” som accelereras och plötsligt slår över i en kaskad av melodiska eller hårda och gnissliga toner, ofta uppblandade med goda härmningar av andra arter (även renskällor kan kopieras!)”
En hel verslära hörs här i fågelsången, strof för strof med skiftande versifikation och dramatiskt anslag – och som en konkretistisk poesi som den hos Bengt Emil Johnson en gång eller som en påminnelse om William Kentridges sköna performance 2017 av dadaisten Kurt Schwitters ljuddikt ”Ursonate” från 1932. Fåglarna skulle tveklöst applådera.
I ”Fågelguiden” finner jag ett detaljerat gehör som mer sällan gör sig aktuellt i den sedvanliga lyrikkritiken. Är den inte lite lomhörd numera? Ursäkta den vändbara vitsen, men jag minns för evigt storlommens ödsliga rop i sommarskymningen vid Västra Nedsjön. Elegier!
Senare fick jag en insikt om det fina med fågelsången i en havsnära lövskog i Kroatien. Jag spanade upp mot trädtopparna där gula streck flög kors och tvärs, snabbt och skyggt och lät ljuvligt flöjtande, skönt visslande signaler höras. Det var sommargyllingar. Också den kan vi höra från Skåne i radions ”Fågelsångsnatten”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Intill mjölkhagen” och ”Död och öppningar” och av Dylan Thomas
LÄS MER:Minusgrader? Det är lika bra att ta cykeln
LÄS MER:Recension: ”Anti/minnen. Samtal med Lars Norén” av Mikael van Reis
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
