Som ni vet är varje dag en ny chans för våra politiker att starta kulturkrig. Igår handlade det om dragqueens som läste sagor. Imorgon väljs ett nytt slagfält ut av skickliga politiska rådgivare. På så sätt går politiker omkring och välter ordningen på arbetsplatser, skapar oro, och går nöjt vidare med ökat politiskt kapital.
Vi ser det dagligen ske i medierna. Vad vi däremot inte ser är medarbetarna på golvet i offentliga verksamheter som behöver städa upp efter politikerna. Det är synd, för det hade kanske avskräckt en eller annan linslus.
Just i dag handlar kulturkriget om ordet rasism. Ibland blir personal i Göteborgs Stad anklagade för rasism, utan att det stämmer. Det är ett beteende som ingen tycker är bra. Och det finns logiska sätt att arbeta med problemet, låt oss återkomma till dem snart.
Att behandla frågan med det allvar den förtjänar ger dock inte stor utdelning i media, särskilt inte på sociala medier. Kom ihåg, allt som rör rasism är brännbart stoff, så det går att maximera uppmärksamheten ifall det hanteras riktigt dåligt och om man blandar ihop korten. Till exempel så som Axel Josefson (M) gör.
I GP säger han att när någon blir stämplad som rasist så är det ”också en form av rasism” (6/2). Nej det är det inte Axel. Vet du ens vad ordet rasism betyder?
I Sveriges Radio påstår han att ”det är ett form utav hot” att någon kallar en annan för rasist. Inte heller det stämmer. Axel Josefson anspelar på stereotyper om den arga invandraren. Gud förbjude att en person med pigmenterad hud skulle framföra kritik, det skulle kännas väldigt hotfullt!
Genom att låsa fast anklagelser om rasism till hotfulla situationer gör Axel Josefson att förståelsen för dessa händelser blir grumlig och svartvit.
Det händer att medarbetare i Göteborgs stad utsätts för hot. Ett hot skulle kunna vara att invånaren säger ”Jag ska döda dig” med eller utan det medföljande epitetet ”rasist”. Men det betyder inte att påståenden om rasism i sig själva är hot. Att påstå det undergräver förståelsen för de oacceptabla kränkningar medarbetare i staden utsätts för.
Ordet rasism kan förekomma i väldigt olika sammanhang. I hot och trakasserier. I sakliga diskussioner. I utforskande samtal. Genom att låsa fast anklagelser om rasism till hotfulla situationer gör Axel Josefson att förståelsen för dessa händelser blir grumlig och svartvit. Perfekt för kulturkrig men mindre bra för att genomföra konkreta åtgärder.
Många gånger kan anklagelser om rasism helt enkelt handla om kritik från invånare. Kritiken kan vara mer eller mindre befogad. Anklagelsen kan ha sin grund i vad som har skett i mötet med kommunens företrädare, eller bero på något som hände innan invånaren ens klev in i Göteborgs Stads lokaler.
Frågan som politiker behöver ställa sig i rollen som arbetsgivare är ifall medarbetarna i staden har det stöd som behövs för att kunna ta emot kritik och ta reda på vad som ligger bakom den. Har medarbetare i utsatta positioner bra samtalsmetoder och stöd från sina chefer? Det handlar alltså om något så osexigt som vanligt arbetsmiljöarbete. Inget som öppnar dörrarna för en lokalpolitiker till intervjuer i riksmedia.
Sensationslystnaden för oss bort från gångbara lösningar. Det försvårar också möjligheterna till ett bra politiskt samtal om just den rasmaktsordning som myndighetspersonal tyvärr verkar i. I Sverige lever strax över hälften av barn med invandrarbakgrund i relativ fattigdom. Det är en katastrof att ett så rikt land som Sverige behandlar stora mängder barn som en slags b-invånare.
Lägg därtill att Sverige har rassegregerats, så förstår man att verksamheter i vissa delar av staden blir oerhört belastade. Socialtjänst och skolor som går på knäna är inte bra arbetsmiljöer. De får inte heller lättare att utföra sitt arbete när de ges olika förutsättningar. En del av försörjningsstödet baseras på vad grannarna tjänar. Det betyder att barnfamiljer i rika (läs vita) områden får mer ekonomiskt stöd än barnfamiljer i fattiga områden. Lärarbristen gör att skolor i utsatta områden har svårare att rekrytera utbildad personal, vilket förvärrar barnens chanser att få en likvärdig utbildning.
Politiker vill inte prata om att vi lever i ett rashierarkiskt samhälle och verkar inte heller vara beredda att sjösätta någon förändring. För utsatta invånare som är oroliga för sina barn finns ingen kvar att rikta anklagelser mot än samhällets sista representanter: Den halvt utbrända socialarbetaren som drömde om ett bättre samhälle när han var ung, eller pedagogen som halvt sjuk går till jobbet för att hon vet att det inte kommer någon vikarie om hon stannar hemma. Kritiken vänds mot de enda som finns där.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Klimakteriet har blivit investerarnas våta dröm
LÄS MER:De som vägrar hålla tyst på bio kan stanna i tv-soffan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
