Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Hynek Pallas: Vi måste kunna prata om vänsterns antisemitism

Under den senaste konflikten mellan Israel och Hamas blommade antisemitismen i progressiva kretsar upp på nytt. Som den gör varje gång det sker en våldseskalation. Nu är det hög tid att vänstern förstår och gör upp med det egna ledets hat mot judar.
Det menar Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Att rått judehat aktiveras med Israel-Palestina-konfliktens turer är lika väntat som den lama rapporteringen om det. Från Svenska kommittén mot antisemitism (19/5) till Dagens Nyheters kultursidor (”Är antisemitismen på väg att bli woke?” 19/5) ges exempel på hur det har sett ut de senaste veckorna: demonstrationer och influencers som kantrar från ”Israelkritik” till konspirationer och antisemitism. När Aftonbladet refererar ett samtal i Clubhouse där personer önskade sig en ny Förintelse och hade Hitler som profilbild mynnar deras rapportering av detta ändå, trots alla röda trådar, ut i att en enskild person rasar mot vad som sades i Clubhouserummet (17/5).

Det finns svar på varför det har blivit såhär. Till de viktigare hör rädslan för att uppfattas som rasist om man diskuterar antisemitismens förekomst i andra sammanhang än nazistiska eller hos den vita ytterhögern. Till det andra hör en maktanalys som ställer till det inom vänstern och vad vi kan kalla för den nya rasismen.

Den moderna vänsterdebatten började i engelska Labour-partiet men växte till en diskussion som har förts även i Sverige. Ingredienserna har varit av liknande karaktär: i Labour var det med ett inflöde av nya medlemmar under Jeremy Corbyn som var högljudda kritiker av Israel. Allt fler antisemitiska troper letade sig in i argumenten, och riktades direkt mot judar. Parlamentsledamöter som Naz Shah tyckte Israel skulle flyttas till USA, Londons tidigare borgmästare Ken Livingston menade att även Adolf Hitler hade varit sionist och Chris Williamson, nära vän och allierad till Corbyn, påstod att anklagelserna var överdrifter. Att partiet var för undfallande mot sina kritiker.

I oktober 2020 visade en utredning av den brittiska kommissionen för jämställdhet och mänskliga rättigheter att partiet under Corbyn inte bara gjort sig skyldigt till att tona ner klagomålen om trakasserier – man hade motarbetat dem som ”klagade”.

Även svensk vänster har debatterat hur allvarlig frågan egentligen är. Jan Guillou kunde trots alla belagda exempel inte googla fram ett enda när han argt avfärdade möjligheten eftersom socialismen per definition är antirasistisk (Aftonbladet 4/2/18).

Det vittnar ironiskt nog om en okunskap som gäller verkligheten i socialistiska samhällen liksom om antisemitism. Antisemitism är en distinkt ideologi som inte reduceras till rasism. Modern antisemitism är intimt förknippad med vad sociologiprofessorn Karin Stögner kallar för en ”snedvriden förståelse av kapitalistiska produktionsförhållanden” (Fathom 5/20).

Då har ETC och redaktören Andreas Gustavsson varit tydligare. Efter fallet med rektor Hamid Zafar menade Gustavsson att vänstern hellre än att skadeglatt poppa champagnen skulle syna sina egna vrår (16/10/20). Och berättade vad som sker efter texter om Labour och SSU: ”Då kommer mejlen och samtalen som relativiserar, som ursäktar, som rationaliserar.”

Många som påstår att det inte handlar om antisemitism vill göra gällande att etiketten används för att misstänkliggöra legitim Israelkritik. Judars utsatthet i Malmö argumenteras ständigt bort med att det är en politisk fråga – ”Mellanöstern-konflikten”. Nyligen syntes resonemanget igen i en rapport om judiska skolelever från Malmö stad (Expressen 15/3).

Många som påstår att det inte handlar om antisemitism vill göra gällande att etiketten används för att misstänkliggöra legitim Israelkritik.

Det är ett problem som syns över stora delar av Europa. Som Niklas Orrenius visade i ett DN-reportage om den franske komikern Dieudonné M’Bala M’Bala förenar det ofta påstådd antirasism, postkolonialism, vänsterretorik och klassisk antisemitism (”Judehatet som drar storpublik” 1/27/15). I Frankrike, även det ett land där antisemitism vänsterifrån och från grupper med rötter i Nordafrika eller Mellanöstern debatterats flitigt, har komikern ägnat sig åt Förintelseförnekande och attackerat ”judar som kontrollerar medierna”.

I Sverige kan man istället följa hur uppburna akademiker som klimatforskaren Andreas Malm öppet hyllar Hamas och Hizbollah och benämner raketer mot civila i Haifa som ett socialt framsteg.

Som statsvetaren Zeev Sternhell i en analys för Foreign policy (24/2/19) påminde så har judarnas öde sedan franska revolutionen varit knutet till de liberala värdena. Där mänskliga rättigheter och jämlikhet upprätthållits har livet varit bättre – medan stamtänkandets nationalism och diktatur har lett till motsatsen. Det kan tyvärr sägas om det israeliska styret idag, men är alltså inget man löser genom att stödja terrorgrupper som vill svepa hela det demokratiska Israel och dess befolkning i havet.

Orsaken till den tribalistiska analysen är samma som försvaret för antisemitism i europeisk vänster. Liksom toleransen inför önskemål om nya folkmord uttryckta i sociala medier:

Det handlar om ”maktanalys”.

”Visst, men det här är rasism som slår uppåt” uttryckte en Labour-försvarare saken på Twitter. Och blottlade sin ignorans för den antisemitiska klassikern om judars makt.

En föreställning som sedan några år reproduceras i modern antirasism. När rasism reduceras till ett dikotomiförhållande där vita har privilegier och aldrig kan förstå den andra sidans lidande, och samtliga vita kroppar upprätthåller strukturell rasism, så raderar det även mycket judisk erfarenhet. Då kan man som forskaren Robin DiAngelo i den bästsäljande amerikanska boken ”Vit skörhet” skriva med riktning till den som har vit hudfärg att ”det spelar ingen roll om du växt upp fattigt eller är ashkenazisk jude – ingen av dessa aspekter undantar dig från att vara del av rasismens krafter”.

LÄS MER: Det är som vilken kolonial erövring som helst

Att majoriteten av Europas judar vid andra världskrigets utbrott var ashkenazi blir då helt irrelevant. Att Förintelsens hela maskineri – uttänkt och konstruerat för att mörda så många judar som möjligt – är det yttersta beviset på dessa rasismens krafter blir irrelevant. Israel, konkretiseringen av intensiteten och längden i förföljelserna och övergreppen mot judar, likaså, Som Karin Stögner påpekar i en essä för Svenska Kommittén mot Antisemitism (10/10) riskerar den här formen av intersektionell analys att spä på antisemitism.

Grov antisemitism ursäktas med maktanalyser och upprörda känslor i en konflikt. I verkligheten är denna antisemitism del i varför våldsspiralen är så svår att stoppa.

Detta ”judiska problem” finns sedan länge i Sverige. 2015 belyste journalisten Negar Josephi i Expressen hur Nöjesguidens specialnummer om rasism – publicerat ett halvår efter attackerna mot judiska mål i Paris och Köpenhamn – saknade judiska röster (”De enda som fjäskar för oss judar är SD” 15/9/15). Josephi, som har iransk-judisk bakgrund vittnade om hur hon behandlades:

”Jag hade rest till Israel och därför blev jag något annat. Nu var jag inte som de andra "blattarna". Nu tillhörde jag "de där vita, privilegierade, förmögna. Som har makt, bor på Östermalm, har kontakter. De som gnäller över Förintelsen men som inte diskrimineras eller utsätts för strukturell rasism. De som tjatar om antisemitismen fast det inte finns någon antisemitism längre. De som fick ett land och skulle bli ett föredöme för mänskligheten, men titta vad de är i dag."

Grov antisemitism ursäktas med maktanalyser och upprörda känslor i en konflikt. I verkligheten är denna antisemitism del i varför våldsspiralen är så svår att stoppa.

Läs mer av Hynek Pallas:

LÄS MER: Detta är tabut i Tjeckien – som ingen talar om

LÄS MER: Dylan överlevde medelåldern genom att turnera

LÄS MER: Historien om socialisternas Schlagerfestival

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.