Per Klingberg: Varför ignoreras fantastik-litteraturen i Sverige?

Kritikens sporadiska bevakning av svensk fantastik ter sig märklig med tanke på hur stor roll tv-serier som ”Game of Thrones” och ”The Walking Dead” har spelat i populärkulturen i mer än ett decennium nu. Karin Tidbeck är ett av flera exempel på genrens revansch, menar Per Klingberg.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

En aspirerande författare stretar på i motvind. Varken skrivarskollärare eller förläggare förstår sig riktigt på vad det egentligen är hen försöker göra med sina texter, berättelser som inte helt enkelt låter sig genrebestämmas men som väl kan kallas för fantastik i gränslandet mellan skräck, surrealism och fantasy.

Utöver några få nischade fantastiktidskrifter är författaren hänvisad till att publicera sina noveller i forum som nätmagasinet sourze.se och studenttidskriften Ordkonst. När en novellsamling väl kommer ut så säljer den nästan inte alls och ignoreras fullständigt av kultursidorna. Vid den här punkten tar ganska många författardrömmar slut. Men inte den här gången.

ANNONS

I stället bestämmer sig författaren för att satsa stort – hen översätter några av sina noveller till engelska och hamnar ganska omgående i den internationella fantastik-elitens blickfång. Två år efter den förbisedda svenska debuten kommer en utökad version av samma bok ut på engelska, nu försedd med lovord från Ursula Le Guin på omslaget.

Men trots att det har gått ett decennium sedan Tidbeck debuterade i den engelskspråkiga världen med ”Jagganath” har den svenska litteraturvärlden förblivit relativt ointresserad.

Ja, ni hör. Det hela låter exakt som den kompensatoriska fantasi alla vi som stått och stampat i den lilla, lilla svenska kulturvärlden någon gång ägnat sig åt. Ni ska få se era jävlar. Men det är alltså inte en fantasi – författaren i fråga är Karin Tidbeck. Men trots att det har gått ett decennium sedan Tidbeck debuterade i den engelskspråkiga världen med ”Jagganath” har den svenska litteraturvärlden förblivit relativt ointresserad. I en artikel i Tidningen Skriva beskrevs Tidbeck häromåret som ”Litteratursveriges hemligaste exportsuccé” och författaren var själv osäker på om den nya romanen ”The Memory Theater”, skriven direkt på engelska, överhuvudtaget skulle översättas till svenska (8/2/2021).

”Jag har ingen aning om hur förlagen i Sverige resonerar”, konstaterade Tidbeck, och medgav sedan att det förstås ”hade varit väldigt roligt att få återvända till sitt eget land som segrare”. Kanske händer det just nu när Tidbeck åter är aktuell på svenska med ”Minnesteatern”, i översättning från engelskan av Andreas Vesterlund, på Volante förlag.

ANNONS

Frågan är kanske varför man varit så ointresserad fram tills nu, inte minst på kultursidorna?

Internationella försäljningsframgångar är självklart inte samma sak som att något är estetiskt värdefullt – men kritikens fortfarande ganska sporadiska bevakning av svensk fantastik ter sig märklig med tanke på exakt hur stor roll tv-serier som ”Game of Thrones” och ”The Walking Dead” har spelat i populärkulturen i mer än ett decennium nu. Nog är det väl lite intressant att veta vad som händer på den egna bakgården? I synnerhet den fantastik som inte är tydligt inriktad för barn och unga tenderar att falla utanför kritikens sorteringssystem. Inget ont om ”young adult”-litteratur, men det är inte särskilt träffande för Lina Arvidssons skräcknoveller ”Aldrig ensam”, fantasyförfattaren Erik Granströms säregna legering av studentikos humor och gnosticism eller Kristian Sjöbloms synnerligen borgesianska noveller.

Men kanske handlar ointresset ytterst om den svenska kulturens irriterande ovana att hålla sig med en tanke och ett estetiskt ideal åt gången – snarare än att förstå och bejaka behovet av vitala mot-traditioner som går på tvärs mot det för stunden rådande. Vi är alltför ofta benägna att avfärda det aparta som ett irriterande missförstånd. Så får vi ett litteraturklimat där särlingarna och visionärerna får söka sig till andra språk och sammanhang för att överhuvudtaget få synas. Karin Tidbeck reder sig nog – frågan är väl snarare om inte den svenska litteraturen skulle tjäna på att lära sig bejaka mångfalden och odla en resonerande genrekritik värd namnet.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Dessa böcker är mest lästa på svenska fängelser

LÄS MER:Fantasy lockar när verkligheten suger

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS