Om skribenten:
Lars Henriksson jobbar på Volvo som metallarbetare och är ansvarig utgivare för personalbladet Kvasten. Han engagerar sig även i organisationen Socialistisk Politik och är medlem i Vänsterpartiet.
Bemanningsföretag, allmän visstidsanställning, timvikariat… sedan 90-talet har arbetsmarknaden exploderat i ett fyrverkeri av osäkra anställningar, för det mesta under offentlighetens radar. Den senaste vågen, det som kallas gigarbete eller plattformsjobb, har diskuterats desto mer. Dels för att dess tillskyndare entusiastiskt utmålat gigekonomin som den nya sköna arbetsmarknaden där alltifrån barnpassning till webutveckling sker genom direkta kontakter mellan individer. Men också för att många av oss kommit i direkt kontakt med dem, inte minst genom de färgglada matbud som blivit ett inslag i gatubilden.
I gigekonomin döljs ansvar och anställningsrelationer i svårgenomträngliga labyrinter, de som jobbar är ofta inte ens är formellt anställda utan bara anslutna till en digital plattform utan varken garanterat jobb eller lön. Förhållanden som pressar löner och arbetsvillkor, inte bara i dessa företag utan över hela arbetsmarknaden.
På senare tid har gigfenomenet lett till en våg av reportage där journalister tagit jobb i branschen för att ”känna hur piskan viner från det digitala styrsystemen.
Även om den tekniska utvecklingen är en bidragande orsak till framväxten av gigjobben är drivkraften snarare att samhället dragits isär, fler har råd att låta någon annan hämta maten eller städa hemma medan andra inte har något annat val än att ta dessa jobb, oavsett villkor. Den moderna arbetsmarknaden har på så sätt stora likheter med den mycket gamla. När min farmor flyttade till Göteborg 1917 var det för att ”arbeta i familj”, alltså jobba som piga. Om det då var högst normalt bland bättre bemedlade att ha anställda boende i familjen kan idag få utanför miljardärsklassen tänka sig att ha tjänstefolk hemma, både av ekonomiska och sociala skäl. Men varför offra dyra kvadratmeter på en pigkammare när en närmast oändlig tjänarstab finns till hands dygnet runt på applängds avstånd, helt utan arbetsgivaransvar och med just de kunskaper som behövs för stunden?
På senare tid har gigfenomenet lett till en våg av reportage där journalister tagit jobb i branschen för att ”känna hur piskan viner från det digitala styrsystemen”, som en av dem uttryckt det. Greppet har nu också hittat in i litteraturen, med den aktuella boken ”Cykelbudet” av bokförläggaren Anders Teglund, som cyklat runt med budmat i ett år. Att få ett påhugg som cykelbud eller fixare är enkelt , även för den som gör det med baktanken att skriva. Det kräver inte ens att man ljuger om sin identitet eller syfte, de appbaserade företagen ställer få frågor och texterna blir en slags riskfri ”Wallraff light” med lite tveksam bismak.
De som nu skildrar gigekonomin inifrån rättar in sig i en lång tradition med George Orwell och Ester Blenda Nordström som kända namn, där skribenter stiger neråt i samhället för att skriva för andra medlemmar av den bildade medelklassen, de som finns i andra ändan av den gigekonomiska näringskedjan och själva beställer utcyklad mat då och då med ett styng av dåligt samvete.
Att reportagen kan uppfattas som avslöjande beror främst på att de som lever i gigekonomin inte själva talar om sin verklighet.
Inte så att det är fel att på ort och ställe undersöka sakernas tillstånd på denna rättslösa arbetsmarknad – så länge skribenten inte förväxlar de egna intrycken med upplevelserna hos dem som arbetar där på riktigt. Den som vet med sig att besöket är kortvarigt kan kanske få ett hum om arbetsvillkoren men missar både det bästa och det värsta. För oavsett arbetsuppgift är människorna avgörande i alla jobb och även i ett uppsplittrat jobb uppstår arbetsgemenskaper.
Den speciella samhörighet som kan gro ur gemensamma erfarenheter kräver tid för att växa fram och är inget en turist blir en del av. Just tiden är också den största bördan. Gästspelaren slipper den förlamande tyngd som finns i vetskapen att jobbet i morgon kommer att vara lika slitsamt, själlöst och dåligt betalt som igår och att det kommer att fortsätta så vecka efter månad efter år. Det är heller inte mycket som avslöjas genom att journalisternas insidesreportage. Det mesta skulle kunna göras med konventionellt journalistiskt arbete. Fakta finns, det går att få fram uppgifter om löner och arbetsvillkor genom att ringa lämpligt fackförbund eller kontakta den lilla organisationen Gigwatch som nyligen kommit ut med en rapporten Apparna och arbetet om plattformsekonomin och dess villkor. Men att klä ut sig till digitalt kontrollerad låglönearbetare ger nog fler kärriärpoäng än att ge röst åt dem som har sin försörjning där till vardags. Oavsett den goda viljan riskerar de journalistiska turisttripperna att bli ytterligare ett sätt för några att sko sig på andras dåliga arbetsvillkor.
Gästspelaren slipper den förlamande tyngd som finns i vetskapen att jobbet i morgon kommer att vara lika slitsamt, själlöst och dåligt betalt som igår och att det kommer att fortsätta så vecka efter månad efter år.
Jag menar alls inte det är dåligt att osäkra, övervakade och pressade jobb skildras inifrån, däremot säger det en del om sakernas tillstånd att det är journalister på besök som gör det. Det saknas sannerligen inte erfarenheter och kunskaper om hur det är att jobba i otrygga och slitsamma jobb! Att reportagen kan uppfattas som avslöjande beror främst på att de som lever i gigekonomin inte själva talar om sin verklighet. En del beror själva jobbet men frånvaron av arbetsplatsskildringar gäller betydligt mer än denna sektor, vi som arbetar tar väldigt sällan utrymme med vår historia över huvud taget, inte inför varandra och än mindre i offentligheten.
Det är lätt beskriva de arbetande som offer och att missa det motstånd som obevekligt växer fram förr eller senare, även bland den splittrande gigekonomins arbetare. I Oslo kämpade sig Foodorabuden 2019 till sig ett kollektivavtal genom en sex veckor lång högprofilerad strejk och i Sverige har Transport tecknat avtal, även om företaget försöker slingra sig ur det.
Visst vore det spännande att höra hur snacket går på någon av Svenskt Näringslivs propagandacentraler inför valrörelsen?
Günter Wallraffs roll som den turkiske industriarbetaren Ali var epokgörande i sin skildring av de skitiga undersidorna av Das Wirtschaftswunder. Men de av hans reportage som verkligen skakade om var när han infiltrerade makten, som Springerkoncernens slagskepp Bild-Zeitung, eller den tyska högerns inblandning i vapenhandel. För att inte tala om när han med vett och vilje lät sig fängslas och torteras av den grekiska militärjuntan.
Jag begär inte att dagens journalister ska sätta sina liv på spel – men för den som verkligen vill gå i Wallraffs fotspår och avslöja det som är fördolt saknas varken ämnen eller platser att ta sig in på. Visst vore det spännande att höra hur snacket går på någon av Svenskt Näringslivs propagandacentraler inför valrörelsen? Eller varför inte i de inre kretsarna hos gigekonomins profitörer? Betydligt tuffare uppdrag än en cykelsemester i arbetarklassen och mer riskabelt för den fortsatta karriären men definitivt journalistiska bragder som väntar på att utföras.
Läs mer av Lars Henriksson:
LÄS MER:Skolstrejkerna för klimatet behöver bli riktiga strejker
LÄS MER:Verkligheten behöver ingen tunn blå linje
LÄS MER:Dadgostar borde hållit sitt sommartal på Hisingen
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
