Våldet döljer ansiktet i Belarus

Det som pågår i dag i Belarus sker så pass isolerat att det ger oss goda möjligheter att studera en företeelse som egentligen alltid omger oss, men som sällan yttrar sig så tydligt som här. Denna företeelse är ondskan i flera av dess manifestationer − vreden, det brutala våldet, den råa sadismen.

Symptomatiskt för vår situation är att den kände ryske journalisten Aleksej Pivovarov i ett program på You Tube-kanalen ”Redaktsija” nyligen behandlade fenomenet ”maktens övervåld” utifrån situationen i Belarus. Detta trots att han bor i Ryssland och rimligen borde ha lätt att hitta exempel på närmare håll för en granskning av detta mänskliga mörker. Det var också anmärkningsvärt att Pivovarov, då han beskrev vårt helvete, stödde sig på Hannah Arendts ”Den banala ondskan”.

Som om mänskligheten först nu, för första gången sedan Tredje riket, hade återfallit i ondskan. Som om det Gulag som beskrevs av Varlam Sjalamov och Aleksandr Solzjenitsyn aldrig hade funnits.

LÄS MER:Låst läge om sanktioner mot Minsk

Arendt menar att ondskan yttrar sig vid tillfällen då människan inte gör bruk av sin frihet och undviker det självständiga beslutet för att i stället tanklöst lyda order. Jag håller inte med Arendt på den punkten. I viss mån blundar hon för att ondskan i en eller annan form lever i oss alla. Att en förkastlig order inte är vad som ger upphov till ondskan utan snarare vad som bjuder in och öppnar dörren för den.

Efter allt jag sett i Belarus under de senaste veckorna vågar jag hävda att det bara finns en sak att hålla fast vid för den som vill stå emot ondskan: frågan om ansvar. Det sker nämligen någonting mycket påtagligt när en individ i maktens tjänst inte kan ställas till svars för sina handlingar. Den belarusiska ordningsmaktens framfart i dessa dagar är ett glasklart exempel på det.

Efter allt jag sett i Belarus under de senaste veckorna vågar jag hävda att det bara finns en sak att hålla fast vid för den som vill stå emot ondskan: frågan om ansvar.

Jag vågar påstå att vi alla (bokstavligen alla) förr eller senare skulle förlora vår medmänsklighet om vi skulle hamna i en situation där allt var tillåtet, där inga normer gällde och vi omgavs av våldsamma och upphetsade kollegor. Du sneglar på dina kollegor och befäl, ser att det finns en viss uppförandekod och inser att du har att rätta dig efter den. I början besvarar du en svordom med en svordom, lite senare bemöter du våld med våld (trots att din uppgift är att förhindra våld, att hindra våldet från att spridas). Till slut får du får syn på en kille som ligger och kvider i gräset, och då går du loss på honom med batongen trots att han inte utgör något som helst hot mot dig.

Jag är säker på att det inte kommer att ske någon form av juridisk granskning av alla de övergrepp som sker i belarusiska häkten och fängelser. Inte ens om FN kommer med massiva påtryckningar. För om bara en enda av dessa gärningsmän skulle bli dömda enligt lagens bokstav skulle alla de andra genast vakna upp och inse att frågan om ansvarighet alltid har funnits där, till och med i vår förvridna värld. Då skulle hela systemet braka samman.

LÄS MER:Demonstranter "grips, torteras och våldtas"

Detta är skälet till att vi i dagarna har bevittnat ett återkommande, häpnadsväckande fenomen: tillfällen då någon ur säkerhetsstyrkorna lägger benen på ryggen efter att en demonstrant har slitit av honom masken, balaklavan. Annars skulle man kunna tro att han inte har något att dölja med tanke på att han ”bara är på jobbet” och ”gör sin plikt”. Inte heller behöver han frukta att bli bestraffad av sina befäl – tvärtom får han kanske en bonus för den extra ansträngningen.

Men när ansiktet inte längre döljs kan han bli igenkänd och identifierad, och då uppstår genast risken för att ansvar ska utkrävas. Om så bara i form av föraktet från grannarna eller kassörskan på närköpet.

Men som det nu är blir ingen ställd till svars. Inte juridiskt och inte moraliskt. Lagens väktare förblir maskerade. Masken får därigenom en närmast religiös innebörd − den fungerar som syndernas förlåtelse och som ett kitt för hela det diktatoriska systemet.

Men när ansiktet inte längre döljs kan han bli igenkänd och identifierad, och då uppstår genast risken för att ansvar ska utkrävas.

Detta är inte ett fenomen som har uppstått nu, sedan valet i augusti. Anonymiteten och flykten från ansvarigheten har alltid legat till grund för den så kallade stabilitet som regimen har gett oss. Redan långt innan vi fick sociala medier och det blev enkelt att sprida bilder på demaskerade poliser vidtog säkerhetsstyrkorna stora försiktighetsåtgärder för att inte ”bli avslöjade” med att ”upprätthålla lagen”.

LÄS MER:”Jag skriver denna text under den rödvita fanan”

Jag vet hur våldet i Belarus ska stoppas. Det som måste ske är att alla de människor som går till jobbet med vapen i hand och med den grundlagsfästa rätten att bruka våld mot sina landsmän gör det utan att dölja ansiktet. De behöver inte ens ha namnbrickor eller liknande – ett öppet ansikte räcker för att det mest perverterade övervåldet ska bromsas in och förhindras.

Men om detta inte sker – då kommer det som pågår i dag visa sig vara början på någonting mycket värre. Det ligger nämligen i ondskans natur att alltid föröka sig, att ständigt utvidga sina gränser. Långt bort − till platser där man i dag tror att den aldrig ska nå.

Viktar Martsinovitj