Darja Amelkovitj är kulturjournalist och tidigare anställd på kulturtidskriften Kultura i Minsk. Nu skriver hon om situationen för journalister och kulturarbetare i Belarus sedan protesterna började i augusti, exklusivt för GP Kultur.
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
Jag skriver denna text hemma, under den rödvita fanan – ett vitt papper med ett rött fält i mitten, fasttejpat på en smal, två meter lång pinne. Det är en hemmagjord flagga som en tioårig flicka gav till mig vid en demonstration. I dag har det över hela världen spridits fotografier från protesterna i Belarus, där folk håller lysande rödvita fanor i händerna – som en symbol för frihet, hopp och förändringar.
Några dagar senare tog jag ändå beslutet att lämna tidningen, där jag arbetat i över femton år.
Jag är stolt över att min tidning Kultura publicerade ett omfattande material om den rödvita fanan och dess historia under den andra veckan av protester. Makthavarna kallar denna flagga fascistisk (för att olika organisationer använde sig av den under den nazistiska ockupationen), men samtidigt kan detta standar härledas till 1500-talet.
Men några dagar senare tog jag ändå beslutet att lämna tidningen, där jag arbetat i över femton år.
Allting förändrades den 9-12 augusti, i samband med valet, där Aleksandr Lukasjenko, som redan styrt vårt land i 26 år, vann med god marginal. Protester följde omedelbart, då folk upprördes över de förfalskade valresultaten och den brutalitet som försvars- och ordningsmakten visade som svar på folkets reaktion.
En krönika över dessa dagar kommer i framtiden att ingå i de belarusiska historieböckerna.
Innan denna vattendelare var man väl bekant med hur makthavarnas inflytande inom framförallt medierna såg ut: Det fanns oberoende medier, som ansträngde sig att berätta sanningen, och det fanns statliga, vars uppgift i första hand var att främja sina grundares intressen, och bara i andra hand sina läsares (vilken tidvis inte hindrade publiceringen av bra texter). Nyhetsprogrammen och den politiska rapporteringen på den belarusiska televisionens största kanaler och de största tidningarnas ledarartiklar kunde man lugnt betrakta som propaganda.
En krönika över dessa dagar kommer i framtiden att ingå i de belarusiska historieböckerna.
Men samma medier förmedlade också underhållnings-, kultur- och sportsändningar och fylldes av artiklar som skrivits av hederliga journalister. Tidningen Kultura, där jag var anställd, var en av sammanlagt tre publikationer för kulturintresserade människor, där man kunde (och kan) läsa recensioner och essäer.
Alla kände till dessa spelets regler. Men den 9-12 augusti raserades sakernas tillstånd och med det de invanda rutinerna. Allt började med att makthavarna under dessa ödesdigra dagar blockerade allmänhetens tillgång till internet, och skyllde på en attack utifrån. Då fick människor tillfälle att se många saker med egna ögon.
Folket fick se hur rösträknarna vid många vallokaler flydde genom bakdörren, eskorterade av poliser, eftersom de inte vågade möta väljarnas blickar. Jag fick se detta. Människor fick se ljusblixtarna från bländgranater och röken av tårgas, och de fick höra ljuden av de vapen som militär och polis använde mot demonstranterna. Jag fick se och höra detta.
Folket fick se hur rösträknarna vid många vallokaler flydde genom bakdörren, eskorterade av poliser, eftersom de inte vågade möta väljarnas blickar.
Men när läkarnas vittnesmål om demonstranternas hemska sår och skador och om den tortyr som de gripna utsatts för på de platser där de isolerats och hållits fångna började sippra ut på internet – då drabbades folk av en verklig chock. Det gjorde jag också. Hela det belarusiska samhället skakades, och först och främst – kulturarbetarna: De var bland de första som gav uttryck åt beslutsamma protester mot det som skedde – mot det våld som utövades mot de egna medborgarna.
Först ut i denna rörelse mot försvars- och ordningsmaktens laglöshet och egenmäktighet var Janka Kupala-teatern – vår nationalscen. Dess chef, Pavel Latusjko, tidigare diplomat och kulturminister, underströk de brutala handlingarnas otillåtlighet. Med sina meningsfränder på teatern spelade han in en film där lögner och våld fördömdes. Till hans röst sällade sig sedan röster från andra teatrar, museer, arkiv och konstnärsförbund. Artister, musiker, konstnärer och designers kunde inte avhålla sig ifrån att ge uttryck åt sin indignation över vad de sett och hört.
LÄS MER:Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj: ”Nu har det kommit män i svarta masker”
Vissa från de kulturella kretsarna tillät sig mer, och påpekade valfusket. Vissa nöjde sig med att nämna militärens och polisens brutalitet. Men alla var eniga om en sak: Stoppa våldet!
Vid den tidpunkt då vågen av offentliga appeller från intelligentian tilltog i styrka var min tidning nästan färdig att gå i tryck. Tillsammans med en kollega vände jag mig till redaktören med en vädjan om att publicera kulturarbetarnas indignerade ord, och efter vissa diskussioner gick man oss till mötes. I den första striden mellan censur och öppenhet efter 9-12 augusti lyckades vi segra. Men sedan började händelserna snabbt ta en annan vändning.
Alla var eniga om en sak: Stoppa våldet!
Följande vecka vände sig en majoritet av medarbetarna vid min tidning till tidningsledningen med en önskan om att man skulle fastställa en egen redaktionell politik. Journalisterna föreslog att man skulle publicera vittnesbörd från människor inom kultursektorn – musiker, konstnärer, regissörer, designers– som fängslats under protestdagarna och utsatts för orättmätigt lidande på grund av försvars- och ordningsmaktens egenmäktighet. Under helgen hade det genomförts en frihetsmarsch med tusentals deltagare, och i luften härskade entusiasm över den vackra fredliga massmanifestationen, som ingen hade attackerat – tidningen samtyckte till en publicering.
Men redan nästa dag kom dåliga nyheter: Kupala-teaterns chef hade blivit avskedad. Teaterns övriga anställda – skådespelare och teknisk personal – hade lämnat in sina avskedsansökningar, för att manifestera sitt stöd för honom. Situationen började bli spänd. Efter nyheten om Pavel Latusjkos avskedande följde information om att en av de ryska oberoende tidningarna – Komsomolskaja Pravda i Belarus – inte skulle komma ut. Denna publikation var antagligen den första papperstidningen som publicerade bilder av misshandlade demonstranter. Och nu kunde nästa nummer av tidningen inte tryckas, på grund av en plötslig ”skada” på tryckpressen.
LÄS MER:Nobelpristagare om regimen: Terror mot folket
Euforin från marschen började ersättas av rädsla för möjliga repressalier. Efter att ha tänkt efter tog ledningen för min tidning avstånd från idén att publicera offrens vittnesbörd. ”Vi måste bevara vår tidning” sade redaktören, och antydde ett möjligt Kupalateater-scenario för händelseutvecklingen. Allt som återstod av vårt djärva koncept var ett stort material om den rödvita flaggans historia, vilket, som det skulle visa sig, blev mycket uppskattat av läsarna. Vid nästa planeringsmöte rådde chefredaktören journalisterna att inte blanda sig i politiken. Jag förstod att kampen för det fria ordet skulle komma att bli långvarig, och jag fattade beslutet att lämna tidningen. Jag hade gjort alltför många kompromisser i mitt liv för att kunna stå ut med ännu en.
Nu kunde nästa nummer av tidningen inte tryckas, på grund av en plötslig ”skada” på tryckpressen.
Det allra viktigaste är att mitt beslut var självklart. Vid den tiden hade många journalister vid statliga medier börjat avskedas från sina redaktioner. Bland de första som strejkade var medarbetare vid den statliga belarusiska televisionen, som krävt frigivning av politiska fångar, avskaffandet av mediecensuren och ett erkännande av att valresultaten var ogiltiga. Folk kunde inte förlåta det man gjort mot deras vänner och släktingar den 9-12 augusti. Men tv-medarbetarnas strejk slogs skyndsamt ner: De som inte samtyckte till kanalens ställningstagande avskedades. Till de vakanser som uppstod inbjöd man, i enlighet med order uppifrån, journalister från Ryssland.
LÄS MER:Gripen protestledare: De hotade att döda mig
Medarbetarna på den djärva Janka Kupala-teatern, som för övrigt firar sitt hundraårsjubileum i år, lyckades inte heller få tillbaka sin chef, Pavel Latusjko. Den nya teaterledningen godkände alla avskedsansökningar som inlämnats av skådespelare och övrig personal. Inför firandet av jubileet har landets ledande teater inte längre någon egen ensemble.
Förtrycket växer, men framkallar också ett allt större motstånd.
Den rödvita flaggan, symbolen för protest och frihet, har på sista tiden blivit ett lovligt byte för polis och militär. Man tar ifrån de fredliga demonstranterna deras flaggor, man sliter ner flaggorna som folk har hängt upp i fönstren och på husen, och man ställer folk inför rätta för att de burit denna symbol. Förtrycket växer, men framkallar också ett allt större motstånd.
I stället för den flagga som slitits bort uppenbarar det sig nästa dag en ny.
Protesterna i Belarus - i korthet
Val hölls i Belarus den 9 augusti. Aleksandr Lukasjenko ”vann” med 80 procents marginal enligt de officiella siffrorna. Den 65-åriga presidenten har styrt landet med järnhand de senaste 26 åren. Oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja uppgavs ha fått 8 procent av rösterna.
På kvällen efter att vallokalerna stängde och vinsten annonserade började människor protestera på Belarus gator. Kravallpolis gick hårt åt den fredliga demonstrationen. Hundratals skadades och greps, dödsfall har även rapporterats.
De våldsamma reaktionerna från poliser och andra väpnade styrkor skapar stor ilska hos många belarusiska medborgare. Dessa ger sig i sin tur ut på gatorna för att protestera mot detta. Många grips och utsätts för tortyr.
Dessa protester har sedan hållits varje helg, med medverkande från alla grupper i samhället, från konstnärer till vanliga arbetare. Att anställda på Belarus kända traktorfabriker också vänt ryggen åt Lukasjenko och gått med i demonstrationerna anses stort.
Vitklädda kvinnor har ställt sig i "mänskliga kedjor" framför den våldsamma polisen vilket fått många att tala om en "kvinnornas revolution". Oppositionens rödvita flagga har också blivit en symbol för protesterna.
Ett koordinationsråd för en demokratisk övergång för Belarus startades, ledda av bland annat kända oppositionsledare, teaterchefen Pavel Latusjko och författaren Svetlana Aleksijevitj. Dessa har nu alla en efter en tvingats ut ur landet eller fängslats, med undantag för Aleksijevitj, som dock har hotats av maskerade män.
I en intervju i rysk TV medgav Lukasjenko nyligen att han kan ha suttit lite väl länge. Vad detta betyder återstår att se. De nuvarande protesterna har kallats för Belarus största protestvåg någonsin.
