Det kanske såg ut som att stormen mot Drag Queen Story Hour kom från ingenstans, när den drog in över Sverige i början av november förra året. Det var då Sverigedemokraterna försökte stoppa en sagoläsning på Kalmar Stadsbibliotek och Björn Söders twittrande gick in i en alltmer manisk fas.
Men motståndet mot drag knyter an till en internationell motståndsrörelse mot transpersoners rättigheter med mångfaldiga rötter. Här samlas bland annat vissa brittiska feminister, högerextremister, miljöaktivister, USA:s evangelikala höger och den europeiska anti-genusrörelsen med katolska förtecken. Hur kan det finnas en fråga som förenar alla dessa grupper?
Sverigedemokraternas retorik är en del av en internationell rörelse, ett tydligt tecken på det är varifrån de hämtar den. I USA har högern i ett par år använt ordet ”groomer”, som Björn Söder gärna svänger sig med, om både dragqueens och transpersoner. När Floridas guvernör Ron DeSantis förbjöd omnämnandet av hbtq i skolor exploderade ordet på Twitter. Stater som Florida och Arkansas förbjuder dragshower för barn, med formuleringar som är tillräckligt vaga för att de skulle kunna appliceras på alla transpersoner.
Att koppla hbtq till pedofili är förstås en gammal taktik – på 1970-talet menade den amerikanska sångerskan och aktivisten Anita Bryant att eftersom homosexuella inte kan få barn, var det bara genom att rekrytera barn och unga de kunde bli fler.
När kampen mot samkönade äktenskap tog slut med ett domstolsbeslut 2015, vänder den evangelikala rörelsen blicken mot transfrågan
Användningen av just ordet groomer om transpersoner har dock betydligt färskare rötter. En av de första som använde det var den irländska komikern Graham Linehan, som har bedrivit ett korståg mot transpersoner på Twitter under det senaste decenniet. 2019 började han anklaga enskilda transpersoner på Twitter för att vara pedofiler, vilket ledde till hans första avstängning från sajten 2020.
Kajsa Haidl tecknade i Dagens Nyheter (30/5) en del av bakgrunden till dagens situation med fokus på USA. När kampen mot samkönade äktenskap tog slut med ett domstolsbeslut 2015, vänder den evangelikala rörelsen blicken mot transfrågan. I DN-artikeln menar Morgan Finnsiö att rörelsen fick fäste i USA omkring 2018 och har därifrån sedan spridit sig till bland andra Storbritannien och Tyskland. Men saken är mer komplicerad än så.
Jag har sett hur den brittiska debatten om transpersoners rättigheter fått en allt starkare slagsida under drygt ett decennium. Ovan nämnde Graham Linehan är en viktig figur i den brittiska genuskritiska rörelse som har växt fram ur den tidigare feministiska rörelsen.
Det är en ny formulering av motståndet som i dag möjliggör kopplingar mellan sinsemellan väldigt olikartade rörelser mot transpersoners rättigheter. Nu säger många ungefär som Kellie Jay Keen-Minshull, som menar att hon inte är feminist utan att hon kämpar för kvinnors könsbaserade rättigheter.
Enligt genusvetaren Claire Thurlow skedde en viktig förändring 2017, i kampen mot ett förslag för att underlätta juridiskt könsbyte under dåvarande premiärminister Theresa May. Det var först när aktivisterna bytte argumentation som de lyckades bredda motståndet och stoppa lagändringen. Argumentet om transkvinnor som hot ersattes av argumentet om hotet från män som skulle klä ut sig till transkvinnor.
Samtidigt började man ifrågasätta det teoretiska underlaget från bland annat sjuttiotalsfeminister som Janice Raymond och Mary Daly. Den brittiska genuskritiska filosofen Kathleen Stock har exempelvis i flera sammanhang argumenterat för att vissa könsnormer kan vara bra och att drömmen om att avskaffa alla könsroller är ohållbar.
Begreppet ”könsbaserade rättigheter” har samtidigt fått en allt större spridning
Begreppet ”könsbaserade rättigheter” har samtidigt fått en allt större spridning, en tanke om att särskilda rättigheter ska bevara kvinnors reproduktion och skydda från övergrepp, i stället för att se det som universella rättigheter som gäller alla.
Resultatet är en argumentation som verkar gå hem i de flesta ideologiska läger – numera vill inte ens de brittiska socialdemokraterna i Labour förbättra lagen.
På andra sidan Atlanten har den evangelikala rörelsen börjat hämta argument och definitioner från feministerna de tidigare betraktat som fiender, som Germaine Greer. Enligt religionsvetaren C. Libby möts de framför allt i retorikens känsloregister. Det handlar om att framställa kvinnor och barn som svaga och skyddsbehövande inför hotet från den växande translobbyn och den allt överskuggande transideologin. 2017 grundades högerkristna homofoba grupper organisationen Hands across the aisle, med det uttryckliga målet att förena ”kvinnor från hela det politiska spektrat” i kampen mot genusideologin.
Dagens sätt att problematisera personer som korsar eller krossar könsgränserna har alltså en brokig bakgrund. Som Jonas Gardell konstaterade i Expressen (30/5) har föraktet mot manlig femininitet rötter i den grekiska antiken. Men också här är saken mer komplicerad: grekerna hyllade också den feminina ynglingen och den lika feminina guden Dionysos.
Miljöaktivisten Jennifer Bilek citeras gillande av brittiska feminister och medverkar i nazistiska poddar, konservativa citerar feminister.
Det androgyna har ibland under historien setts som ett ideal – historikern Leah DeVun har till exempel visat hur bibelns Adam långt in i medeltiden tolkades som en könlös eller tvekönad figur. Detta ideal återvände under romantiken – bilden är sällan entydig.
Dagens flodvåg av lagar kring transpersoner i amerikanska delstater – över 400 förslag under det senaste året – fokuserar bland annat på könsöverskridandet som en form av sexualisering.
Historikern Susan Stryker beskriver en liknande rörelse i boken ”Transgender History”. I mitten av 1800-talet och när queera subkulturer blev alltmer synliga i takt med urbaniseringen, började nämligen amerikanska delstater förbjuda crossdressing. Precis som i dag kan man förstå motståndet som en reaktion på en ökad synlighet.
Skillnaden är förstås att i dag möts aktivister över alla ideologiska gränser på ett sätt som framstår som unikt. Miljöaktivisten Jennifer Bilek citeras gillande av brittiska feminister och medverkar i nazistiska poddar, konservativa citerar feminister. I Italien möttes ett lagförslag mot homofobi 2021 av motstånd från både höger och vänster. Den retoriska vändning som skedde i Storbritannien kring 2015 kan ha varit avgörande. Den ledde fram till en slags antitransretorik für alle.
Det börjar med dragqueens, men det slutar inte där. Det fortsätter med transpersoner, men det kommer inte sluta där heller.
Genom att inspireras av varandras argument skapas en brokig men enad rörelse mot transpersoners rättigheter.
Det börjar med dragqueens, men det slutar inte där. Det fortsätter med transpersoner, men det kommer inte sluta där heller. I Sverige är det än så länge Sverigedemokraterna som driver motståndet. Låt oss hoppas att det stannar där. Men det är långt ifrån säkert.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Nej, det finns ingen ”transsmitta”
LÄS MER:SD borde applådera dragshowkulturen
LÄS MER:Hatet mot transpersoner börjar likna en masspsykos
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
