Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kulturdebatt: Tidningarna måste stå för kritiken

Oberoende kritik måste finansieras av tidningar – inte akademiska forskningsprojekt. Lars Berglund, professor i musikvetenskap, svarar Sofia Lilly Jönssons debattinlägg om forskares ansvar för kritiken.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det är inte helt lätt att bemöta Sofia Lilly Jönssons debattinlägg ”Forskarna förstår inte poängen med kritik” (GP 13/5) av den enkla anledningen att det är svårt att förstå vad hon egentligen vill säga med texten. Om hon vill saluföra sig som kommunikatör utgör den ett dåligt varuprov.

LÄS MER: Forskarna förstår inte poängen med kritik

Bokprojektet ”Kyrkomusik i Sverige”, som tycks vara upprinnelsen till hennes frustration, är finansierat av Kungliga Vitterhetsakademien, Svenska kyrkan, Birgit och Sven Håkan Ohlssons stiftelse och Riksantikvarieämbetet. Att hävda att just detta projekt skulle genomföras utan hänsyn till tredje uppgiften och kommunikation är märkligt. Tvärtom är detta ett utmärkt exempel just på den så kallade tredje uppgiften, i form av tillgängliggörande av forskning för en bredare allmänhet. Boken kommer att presentera synteser av befintlig forskning och kunskap på området i en attraktiv och tillgänglig form, med ett rikt bildmaterial. Den sortens projekt är inte helt lätta att finansiera, eftersom de större forskningsråden bara stödjer grundforskning, inte synteser och popularisering. Denna gång hade vi turen att hitta en kombination av anslagsgivare som var intresserade av idén.

Sofia Lilly Jönssons idé verkar gå ut på att hon i egenskap av kritiker i dagspressen med intresse för kyrkans musik borde ha fått vara med i projektet från början. Frågan är bara i vilken roll. Som projektdeltagare skulle hon rimligen få avstå från att recensera boken och därmed ha upphört att vara kritiker. I stället skulle hon, gissar jag, vilja inta rollen som kritisk läsare av textutkast i syfte att hjälpa till att förbättra dem.

Verksamma författare och kritiker

Problemet med den idén är att projektgruppen redan består av ett stort antal personer med stor vana och träning att föra sådana kritiska diskussioner, eftersom i princip samtliga är humanistiskt skolade forskare. Flera av oss är också parallellt verksamma som populärvetenskapliga författare, kritiker eller radiopratare och kan redan konsten att skriva tydligt och begripligt. Det gör att det som regel inte finns något behov av förmedlare i form av kommunikatörer i humanistiska projekt. Där skiljer sig humaniora i viss mån från naturvetenskap och medicin, där det finns en tydligare roll för vetenskapsjournalister med uppgift att förklara det svåra och krångliga på ett lättfattligt sätt. Så den humanistiska forskarvärlden kan nog tyvärr inte erbjuda lösningen på frilansande kritikers försörjningsproblem.

LÄS MER: Journalistik är inte en sämre sorts forskning

När det gäller anklagelserna om att akademiker regelmässigt skulle beskylla kritiker för att vara ytliga och tendensiösa så vet jag inte vad det syftar på och känner mig inte träffad. Jag delar Sofia Lilly Jönssons uppfattning att kritiker har en viktig roll och samhällsfunktion och tror att jag även kan tala för de flesta av mina forskarkolleger. Men då måste de också bedriva oberoende kritik och arbetsgivarna måste rimligen fortsatt vara tidningar och tidskrifter, och inte akademiska forskningsprojekt.

Lars Berglund

Professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet.