Jag tror att väldigt många människor just nu känner något som de inte känt på väldigt länge. Nämligen någon sorts framtidstro. Det finns ett vaccin. Trump blev bortröstad innan han hann starta tredje världskriget. Framförallt har vi lämnat det spektakulära skitåret 2020 bakom oss. Ordet ”skitår” är för fantasilöst och torrt för att beskriva året som gått. Det var mer som att krypa uppför en lerig backe fylld med glasbitar och kanyler i slow motion. 2020 kommer förtjäna sin plats bland några av historiens riktigt vidriga år, som 1347 då svarta döden rasade genom Europa, eller 1939 då andra världskriget bröt ut.
När väl vaccinet börjat verka och få effekt, och vi likt pliriga, yrvakna mullvadar om våren vågar oss ut bland folk igen, kommer vi märka att världen har förändrats. Andra är bättre rustade att berätta om hur coronaviruset påverkat samhällsekonomin och arbetsmarknaden. Det vet jag inget om. Däremot kan jag berätta om hur coronaviruset påverkat åt vilket håll vi kammar luggen och om vi stoppar in byxorna i stövelskaften eller inte.
Jag tror det är nu subkulturerna försvinner på allvar. Och det kommer ske frivilligt. Det ingår i själva subkulturens DNA att det inte bara handlar om en gemenskap som i ”vad härligt att vara tillsammans” utan även en gemenskap som i ”kolla in dom där töntarna som inte är vi.”
Man gick i sitt gäng och tittade nedlåtande på andra gäng. Det var halva nöjet med att över huvud taget ingå i en grupp. Man hade utrymme och råd med det.
För folk kommer vara så sanslöst lyckliga för att kunna stå i en publik igen så det kommer inte spela någon roll vem det är som uppträder.
Men vad är din subkultur värd när du inte kan gå ut och visa upp att du ingår i just den? Det spelar ingen roll om du är den tuffaste (och här hittar jag på en helt ny subkulturell grupp så ingen ska känna sig uthängd eller exkluderad) gothraggaren i hela Göteborg om du ändå inte får gå ut och visa upp dig.
Under tiden vi hållit oss inomhus har vi slutat bry oss. När Järntorgsnatten tagits över av de allra trasigaste och mest spattiga knarkarna har vi myst i varma raggsockar och de tandade kanterna som är ens gruppidentitet ha sakta sandpapprats bort i takt med att håret och midjemåttet växt.
För ”grupp” har ju inte existerat på ett tag.
När det väl är fritt fram att gå ut igen, och då menar jag fritt fram på riktigt, utan plexiglas och ilskna markeringar på golvet, tror jag vi kommer vara så glada över att över huvud taget träffa folk att det inte kommer ha någon betydelse om de är (och nu hittar jag återigen bara på för att ingen ska känna sig utanför) synthsotare eller hiphopbrevbärare.
När konserthallar och arenor kan öppna igen kommer alla former av populärkulturell positionering, det som kallas ”credd” som i ”credibility” som i ”jag gillade det här bandet innan de blev populära”, upphöra. För folk kommer vara så sanslöst lyckliga för att kunna stå i en publik igen så det kommer inte spela någon roll vem det är som uppträder. Om du så bokstavligen är Carl Reinholdtzon Belfrage, Andres Lokko eller Fredrik Strage kommer du ändå stå i publiken med glädjetårar i ögonen när Flamingokvintetten spelar på Partille Arena.
Läs mer av Johan Wanloo:
LÄS MER:Det är dags att sluta älska karismatiska personer
LÄS MER:Köerna till femkronorsölen är ”det gamla Sverige”
LÄS MER:Det är dags att dödförklara dödförklaringen
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln
