Handmodellen Carl återvänder till Göteborg efter tolv år i exil. Vad ska hända sen? Du som läser och lyssnar bestämmer.
Handmodellen Carl återvänder till Göteborg efter tolv år i exil. Vad ska hända sen? Du som läser och lyssnar bestämmer. Bild: Kajsa Bergström Feiff

Sommarnovellen: ”Problem sover inte” – del 1

Den före detta handmodellen Carl är tillbaka i Göteborg efter femton år i exil. I den interaktiva sommarnovellen och poddserien ”Problem sover inte” av Henrik Bromander väljer du som läser och lyssnar vilken väg handlingen ska ta. Läs och lyssna på första delen här.

ANNONS
|

Om författaren:

Henrik Bromander, född 1982 i Växjö, är författare, dramatiker och serietecknare. Han debuterade 2005 med serieboken ”Hur vi ser på varandra” och har sedan dess givit ut en rad uppmärksammade romaner och serieböcker varav flera utspelar sig i Göteborg, som ”Bara en kram” (2017) och ”Högspänning” (2019).

Han är tillbaka. Går ner för Viktoriagatan under den mulna men kvava junihimlen. En spårvagn av italienskt fabrikat väser fram mot Vasagatan. Han tycker den är otroligt ful. Han kan inte förstå hur ett land som helgar skönheten och fåfängan kunnat producera något så människofientligt och meningslöst.

På hans tid rullade det inga italienska spårvagnar i Göteborg. Det var innan han tvingades lämna, det var innan den hastiga flykten. Femton år, sedan kom coronan och la sin förlamande hand över Europa och gjorde hans exil allt svårare. Till slut såg han ingen annan utväg än att vända hem.

LÄS MER:Henrik Bromander skriver Göteborgs-Postens sommarnovell

Han passerar det gräddfärgade sekelskifteshuset på hörnan ner mot Parkgatan. Nu är här ännu ett av dessa brygghus som tagit över staden likt en invasiv art, men på hans tid låg Klara här. Han stannar till, ryser av obehag över tidens obändiga gång mot det som är sämre.

ANNONS

Under alla åren i landsflykt, i hans fashionabla jobblägenhet i Recco, i Ortolanas slitna men gigantiska våning på Via Colombo och ute i det dragiga ungkarlskyffet i Sestri Ponente var det en enda sak han verkligen, verkligen saknade med Göteborg. Den hade en kvinnas namn men det var inte Pauline. Pauline försökte han bara glömma. Nej, det var Klara han tänkte på.

Den hade en kvinnas namn men det var inte Pauline. Pauline försökte han bara glömma.

Alla galna kvällar på Klara när millenniet ännu var ungt och Göteborg var i allas blickfång, när popen föddes på nytt just som alla trodde den hade dött. Nu står han där så många år senare och minns tillbaka. Minns med en mild känsla av panik för trots att han är så nära den fysiska, faktiska platsen är bilderna grumliga och vaga, sammanblandade som färger i vatten.

Var det verkligen efter releasefesten för The Embassys första album som han kritade en vintage Pol Roger för att bjuda laget runt och som han sedan fick jobba en hel månad på äldreboendet för att skramla ihop till? Var det på Peder Lindaus trettiofemårsfest som han försökte skalla den där dryga stockholmsjournalisten men missade och drog pannan i toalettdörren så att blodet skvätte ner Rafael Zandéns Acne-kavaj? Och vilken av alla hundratals, kanske tusentals kvällar var det han träffade Pauline?

ANNONS

Hans mage kurrar. Han har inte ätit sedan igår. Han slänger en sista blick på huset, sedan går han vidare ner mot kanalen.

Han bor på ett sunkigt vandrarhem i Olskroken. Han hade hoppats att coronan hade gjort att det var mer eller mindre tomt, men alla rum är fullbelagda och tyvärr räcker inte hans ekonomi till ett singelrum.

Samtalet mellan de tre tyska vandrarna tar en först artig, sedan nyfiken och slutligen lätt fientlig paus.

Sent på kvällen glider han in i sitt fyrbäddsrum med blicken fäst i golvet. Samtalet mellan de tre tyska vandrarna tar en först artig, sedan nyfiken och slutligen lätt fientlig paus medan han utan ett ord klättrar upp i sin våningssäng och drar täcket över huvudet. Efter en stund börjar tyskarna konversera igen, först viskande, sedan allt mer högljutt, nästan demonstrativt. Carl drar av plasten från sina snattade proteinbars och försöker trycka i sig dem. De smakar som sötad fogmassa, inte som den kakdeg som den cyniska tillverkaren skryter är "yumlicious but still healthy".

LÄS MER:Bromander berättar om hemligt terrornätverk

Associationen till kakor får honom att osökt tänka på sin mamma, och då ofrånkomligen också på sin pappa. Han frustar och tar en ännu större tugga av sin bar, som för att plåga sig. Så många skär att navigera runt, så många no go zones i hans mentala labyrint. Mamma med sina neurotiska evighetsbak och pappa med sin Parkinson, de kan gott sitta där i Kungälv och stirra på suset från E6:an nedanför den grästäckta åsen medan de långsamt ruttnar bort, så som de alltid har gjort. Aldrig, lovar han sig, aldrig att jag ska be dem om hjälp igen, oavsett vad som händer.

ANNONS

Till slut tröttnar tyskarna och släcker lyset. Carl ligger vaken kvar. Han tänker på åren som gått, på allt som ledde honom hit.

Han tänker på Aron Hirsch och hans ständiga affärsupplägg. På pyramidspelen och Ponzibedrägerierna som började redan när de gick på Samskolan ihop och lurade skjortan av halva lärarkåren. Hur uppläggen blev allt mer sofistikerade och riskabla när de kom ut i vuxenlivet och levnadskostnaderna stadigt ökade. Han tänker på vilket geni Aron ändå var, en outnyttjad resurs som hade kunnat gå hur långt som helst om han bara velat, hur tidig han var med idéer och infall, före alla andra. Som att han många år innan Bitcoin lanserade en ny valuta som skulle vara internationellt gångbar precis som dollar.

Aron kallade den för Allcoin och beskrev den som valutahandelns motsvarighet till esperanto. Carl hjälpte till på sin kant, tog fram copy anpassad efter olika kundsegment som antingen beskrev de oerhörda investeringsmöjligheterna och förtjänsterna eller målade upp den frigörande, demokratiska dimensionen av en valuta som verkligen var till för folket.

Problemet med Allcoin var att den inte fanns.

Problemet med Allcoin var att den inte fanns. Den var ännu ett av Arons luftslott, ett slott som fick tinnar och torn och fylldes med guld i takt med att han övertalade allt fler av Göteborgs företrädelsevis lite äldre och mer korkade affärsmän. Cashen tickade in, och Carl fick sin lilla del av kakan. Det var några riktigt bra månader. Han har aldrig bränt så mycket på krogen varken förr eller senare. Det var "No limit, Jisander-style" som Aron brukade skrika när de tog in ännu ett helrör.

ANNONS

Till slut föll bygget samman. Tidigt en morgon i april 2006 grep två civilpoliser Aron när han var på väg hem från en klubbkväll. Han misstänktes för förskingring och grov trolöshet mot huvudman. Av en slump fick Carl veta att man sökt honom hemma hos Pauline, så han bara stack. Packade ingen väska, ingenting, passet hade han sedan en tid för vana att alltid ha i innerfickan tillsammans med en bunt sedlar i plånboken. Lämnade Landvetter innan lunch.

Ett par månader drev han runt i de mellaneuropeiska storstäderna utan att veta hur fan han skulle klara nästa dag, och nästa. Han vågade inte röra sina konton och ville definitivt inte ringa hem. Fastän Pauline skulle behöva det mer än någonsin efter det som hänt. Hur fan skulle hon klara det?

LÄS MER:Recension: "Shahid/Skärvor" – Henrik Bromander

På ett internetcafé i Hamburg läste han på Aftonbladet att Aron dömts till tre års fängelse. Det kändes varken lite eller mycket. Carl tyckte mest det var orättvist. Hans egen eländiga tillvaro kändes mer obestämd och osäker än det stillsamma lunket för en manschettbrottsling med en varm säng och tre mål mat om dagen.

Carl tackade motvilligt ja. Han tog emot all alkohol som erbjöds men han ville inte göra mannen besviken.

På en uteservering i München kom en italiensk man i femtioårsåldern fram till honom och frågade om han fick bjuda på något, kanske en Cynar? Carl tackade motvilligt ja. Han tog emot all alkohol som erbjöds men han ville inte göra mannen besviken. I början utgick han från att Federico var homosexuell. Det var han inte. Han var talangscout.

ANNONS

"You have very delicate hands", sa Federico och tände en cigarett när servitören satte ner två små glas av den brunbittra drycken.

Så inleddes Carls karriär som handmodell. En ny och dittills okänd värld öppnades för honom av män och kvinnor som kunde se ut som vem som helst eller till och med vara vedervärdiga förutom där deras armar slutade i de allra mest finlemmade, magnifika handryggar, knogar, fingrar och naglar.

Handmodeller används i all form av marknadsföring där ett föremål som hanteras med händerna ska visas i detalj, allt från köksredskap, trädgårdsverktyg och sexleksaker till exklusiva smycken och svindyra skinnhandskar. Han själv modellerade mest klockor i mellanprissegmentet, hans underarm och handled ansågs vara särskilt lämpade för det. Men han gjorde också en hel del jobb i olika kulinariska sammanhang där färska kryddor skulle strös över en flådd kanin, färsk pasta läggas i kokande vatten eller en solmogen tomat klyvas på mitten.

Det var i Italien han hamnade, på Rivieran väster om Genua. Federico ordnade en trevlig liten lägenhet med havsutsikt i Recco, och på morgnarna kunde Carl ta tåget in till Genua för att bli fotograferad i någon av stadens många studios, eller åka vidare till Milano och i undantagsfall Rom om kunderna behövde det. Det var en underbar tid så länge den varade.

ANNONS

LÄS MER:"Vinterfezt" – Novell av Henrik Bromander

Han minns alla profiler och original inom handmodellbranschen. Franske Pierre med sina långsmala, spindellika fingrar som ofta fick hoppa in som stand in om den kvinnliga modellen fått förhinder. Sandro från Bari som såg ut som en fjunig fjortonåring men hade gigantiska dasslock till nävar och som ofta kallades in när firmorna efterfrågade något maskulint och råbarkat. Laura från Argentina som gjorde det många handmodeller bara kunde drömma om och gick från stillbild till rörligt i det att hon fick gestalta skådespelerskornas händer i flera närbilder i två av Pedro Almodóvars filmer. Tragiske föredettingen Coco som råkade klämma sin högerhand i en bildörr men vägrade ge upp och dök upp på var och varannan plåtning med en lika hoppfull som anklagande blick och alltid fick ge sig hem med outrättat ärende.

Det var Coco som visade honom möjligheten till hans andra gebit. Ett gebit han sanning att säga börjat ägna sig en del åt redan hemma i Göteborg, innan Pauline.

Det var när en kvinna som var äldre än hans mor framfusigt kom fram till hans bord på Kafé Japan och frågade om han kunde "pulla upp henne inne på dass." Vilket han gjorde med den förtjänsten, och på samma vis förbarmade han sig över stackars Coco, bortglömd och oönskad av alla, men hennes krampande frustanden på den lilla espressobarens toalett och det sprutande flödet som hans vispande fingrar producerade ger honom en idé där han ligger under täcket på det surkålsfisiga vandrarhemmet i Olskroken med halvstyvt kön.

ANNONS

Nästa dag ger han sig ut på stan igen. På Seven-Eleven vid Valand snattar han en wrap med västkustsallad, men hinner bara ta en härsken tugga av den när han inser att den har utgånget datum. Han slänger den och rådbråkar sitt minne efter gatuadresser och efternamn.

Han levde gott på de där kvinnorna som ofta fanns i bakgrunden på Klara, som ett slags maskotar eller inventarier, och fanns de inte där sökte han upp dem.

Det sista, vilda året när Allcoin lanserades och hans omkostnader blev högre och högre fick han allt fler erbjudanden av samma typ som från den där kvinnan på Kafé Japan. Det var sällan fråga om rent monetära transaktioner, snarare erbjudanden i stil med "välj vilken flaska du vill ur vinlistan" eller "vi ses på Ted Bernhardtz på måndag så köper jag dig en riktigt fin kavaj". Han levde gott på de där kvinnorna som ofta fanns i bakgrunden på Klara, som ett slags maskotar eller inventarier, och fanns de inte där sökte han upp dem, baren på Park Avenue var ett säkert kort året runt. Det var hans händer kvinnorna åtrådde. De sögs mot hans långa, finlemmade händer som en bebis mot en bröstvårta, giriga och glupska.

Ibland utvecklades de tillfälliga träffarna till något mer. En gång reste han och Charlotta till Nice en helg bara för att äta ostron på Café de Turin med efterföljande bäckenbottensmassage i en svit på Le Negresco. Och en gång fick han följa med Margareta till hennes sommarställe på Marstrand.

ANNONS

Han minns utsikten över de svartglittrande kobbarna, han minns de pinfärska havskräftorna och hur de putsade väggarna var täckta av fotografier på den döde maken, direktören och golfaren. Han minns hur otroligt öm han var i pek- och långfingrarna när han kom hem efter att gång på gång manats att locka på Margaretas g-punkt, som en kroppsarbetare som drabbas av ledgångsreumatism efter allt för många år av repetitivt arbete. Han minns Margaretas ovilja till att göra något som helst annat, inga kyssar, inget smek och framförallt inga samlag. Han minns hur han smög ut till båthuset sent en natt och lösgjorde sig medan det nattsalta vattnet kluckade under bräderna.

LÄS MER:Recension: ”Skymningstid” av Henrik Bromander

LÄS MER:2020-talet blir de feta intrigernas årtionde

Nu står han milt illamående på Avenyn medan ett sommarregn faller över staden. Han behöver pengar. Bara tillräckligt för att hålla sig flytande. Ett litet lån, en gentjänst som tack för gamla tider.

Ska Carl gå upp till Nedre Johanneberg och ringa på porttelefonen i det massiva huset av granit och marmor där Margareta planerat att tillbringa sin ålders höst, "barnlös men full av flärd", som hon brukade uttrycka det?

Eller ska han chansa på att Charlotta är hemma i huset ute i Örgryte?

Det bestämmer du. Under hela torsdagen 1 juli kan du rösta på GP:s Instagram (@goteborgsposten ).

ANNONS

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS