Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 1

I den interaktiva sommarnovellen och poddserien ”Dö, Stockholm, dö” följer vi med Robin, en 40-årig göteborgsmusiker som aldrig lyckats slå i Stockholm, på hans färd tillbaka till hemstaden. Du bestämmer hur historien fortsätter. Finns att lyssna på där poddar finns.

Om författaren:

Tone Liv Schunnesson, född 17 januari 1988 är författare och kulturskribent. Hon debuterade med romanen ”Tripprapporter” i september 2016 som nominerades till BT:s kulturpris 2017. I höst utkommer hon med boken ”Dagarna, dagarna, dagarna”.

Robin ville inte veta av sig själv längre och han erkände det ogärna, men han var bakfull. Tågets rörelse gjorde illamåendet värre. Han försökte fokusera tankarna precis som han försökte fokusera blicken, men de sprang ifrån honom. In i mörka vrår i skallen, där han lagrade alla dumma saker han någonsin sagt.

Robin knäppte upp en knapp i skjortan. Tänk om han kunde få sluta finnas till. Stackars mig. Svetten rann snabbt längs med bröstet, som att dropparna var på väg någonstans. I brösthåret såg han vita lockiga hårstrån. Sommaren 2010, när han flyttat till Stockholm, tänkte han. Då ville han kännas vid sig. Det var senaste gången han varit lycklig. Då hade han sett sig själv i spegeln och tänkt att han var vacker. När smalheten fortfarande hade en ungdomlig styrka. Och armarna, med de långa blodådrorna, som alla tjejer kommenterade när de låg avklädda i hans famn.

Sommaren 2010 var det för det mesta bara en kvinna i famnen och sedan dess samma. Mi var tjej då, den sommaren för tio år sedan när de precis hade träffats. Hennes smalhet hade varit vacker för att den varit svag och böjlig. Kvinnligheten hade kommit senare, smugit sig på. Robin hade svårt med kvinnligheten, men han ville inte ha svårt med den. Det var för typiskt att ha svårt med den. Han spottade på sig själv för att han hade svårt med den… men Mis könshår hade börjat växa ner på låren, både bak och fram. Nu för tiden tog hon sällan bort det.

Stockholm hade berövat honom naiviteten och det rakryggade. Stockholm och dyra krogarna med den pissljumma ölen, och alla jävla barn till kulturarbetare.

Robin satt ensam i 1:a klass och scrollade långt bak i telefonen, letade efter ett foto på sin tjej när hon fortfarande var vacker. När hon fortfarande kunde lägga sig naken på sängen, sära på benen och säga: ”Ta en bild.” Lekfullheten mellan dem två var försvunnen och även om hon skulle få för sig att säga så skulle han inte vilja ta bilden. Det var verkligen olidligt varmt. Om två timmar skulle han vara framme i Göteborg och då skulle han kliva på kaoset igen.

Robin visste inte hur länge han skulle vara tvungen att stanna i sitt föräldrahem och hade packat den stora väskan. Mi hade ballat ur när hon såg det. ”Varför får vi inte följa med?” hade hon sagt upprepade gånger innan han satt sig i taxin. Lily, deras dotter, hade gråtit och gråten slet sönder honom och han visste inte hur han skulle hålla ihop. Istället hade han kallblodigt gått, utan att krama om dem. Robin hade alltid vetat att han inte skulle bli någon bra pappa. Det brukade han påminna Mi om när hon skällde på honom, att han hade förvarnat henne långt innan hon blev gravid. Robin knep med ögonen och det kom gröna, gula fläckar. Lugn nu. Tänk inte på mamma. Tänk inte på lilla, oroliga mamma som aldrig skulle skicka artiga sms igen. Robin flöt runt i en utdragen déjà-vu fast det var en déjà-vu ur ett liv han kände till, sitt eget.

2010 var Robin nyförälskad och skitkänd i Göteborg och välkänd i Stockholm. Mis kön var något mellan de två, innan barnet. Lekfullt brukade han stoppa fingrarna i munnen på Mi och hon njöt av det. I tio år hade han bott i Stockholm, först förväntansfull, med fingrarna i en perfekt, röd mun. En Djursholmsmun med tandställningsraka tänder. Men förväntningarna på livet hade inte motsvarats. Det var som han plötsligt insett att Mis mun var för fin för hans skitiga fingrar och det hade gjort honom osäker och den osäkerheten hade spillt över i resten av livet. Stockholm hade berövat honom naiviteten och det rakryggade. Stockholm och dyra krogarna med den pissljumma ölen, och alla jävla barn till kulturarbetare.

Att människorna han mötte på krogen inte längre var barn, utan över 30, spelade ingen roll för Robin. Det hade stått skrivet i stjärnorna att de skulle lyckas och att han skulle misslyckas, och han hatade att följa sina bekanta bli medelålders på Instagram. Lägenheterna de köpte blev större och på helgerna byggde de trädäck till sina sommarställen. Att Mi maniskt återkom till allt de två hade förändrade inte känslan av att stå utanför. Lägenheten och de vackra möblerna tillhörde henne och hennes reklamlön. Om han lämnade henne hade han ingenting, bara en handfull instrument och en dotter han knappt kunde försörja.

Hade han vetat det om Stockholm, att stan var för dem som alltid hade varit där, hade han stannat i Göteborg. Men han hade varit hög på förälskelse och framgång när han hade bestämt sig för att flytta upp med sina blå Ikeakassar. Robins tredje skiva, ”Min terapi”, hade kommit ut den våren. Förutom ett par riktigt starka recensioner hade han haft en slutsåld turné med tolv stopp. I Malmö hade han till och med haft två spelningar, kvällarna efter varandra. Nästan hela turnén hade han hållit sig ifrån att vara otrogen men andra kvällen i Malmö hade han trampat snett med en brunett som svalde alla R. Hon hade sugit av honom men han hade inte gått ner på henne. För att det hade känts som ett större svek. Intimare på något sätt. Robin tänkte tillbaka på avsugningen och kände ingenting. Alla avsugningar och utlösningar. De var ingen belöning, även om det hade verkat så, och ingen betalning heller.

”Jag önskar jag kunde glömma mig,” skrev han till sin bror när han väntade på att betala för ölen i restaurangvagnen. Tåget gick långsamt på grund av ett problem han inte uppfattat, som de återkom till i högtalarna. Hans bror svarade inte. Såklart. Robin tänkte på sig själv som familjens udda fågel. Eller svarta får. En konstnärlig, romantisk hjärna bland tre pragmatiker. Nej, inte tre pragmatiker längre. Två. Nu var mamma död. Han glömde. Lilla, oroliga mamma som Robin inte ringt till på nästan tre månader.

Sverige utanför tågfönstret var vackert, som Sverige är i början av juli, men Robin ville att det skulle regna och att det regnet skulle var ett ursinnigt regn.

Deras sista samtal stormade emot honom och han var för vek för att stå emot. Tårarna kom ur magen, upp i halsen. Robin svalde hårt, tre gånger, sedan betalade han för ölen och gick tillbaka till sin sittplats. Tågresan skulle vara en fristad, han hade bestämt sig för det. Hans bror skulle vara tvungen att vänta på honom eftersom de var försenade. Även om det inte var Robins fel skulle det bli behandlat som Robins fel, och han visste hur samtalet skulle gå i bilen till Kungsbacka. De skulle småprata om allt möjligt men stelt och långsamt, så att Robin inte skulle få för sig att stämningen var god och att Anton var glad att se honom.

Sverige utanför tågfönstret var vackert, som Sverige är i början av juli, men Robin ville att det skulle regna och att det regnet skulle var ett ursinnigt regn som skulle skölja bort hans präktiga jävla bror med de besvärliga barnen, hans översittare till pappa och kistan hans mamma låg. Robin svepte ölen. Telefonen som låg på det tomma sätet bredvid honom började lysa. Mi ringde. Han slöt ögonen och dåsade bort, som på beställning.

Du är full, var det första Anton sa. Det var ingen fråga men det borde varit en fråga. ”Är du full?” hade varit artigare. Men nu hade bröderna precis mötts och oroliga mamma var död och det var inte läge att bråka, så Robin sa ingenting. Mamma hatade när Anton och Robin bråkade. Hans bror hade inte mött honom på perrongen, utan stod inne i stationshuset utanför Pocketshop. Robin ville neka men orden som kom ur munnen var grötiga.

Anton var fetare än sist. ”Vad tjock du har blivit,” sa Robin och inuti skallen var det menat som ett skämt men när det kom ur munnen lät det elakt. När de var små hade Anton följt efter Robin och suttit tyst i garaget, där Robin varje kväll övat på sin elgitarr. På Robins första skiva fick Anton spela trummor och det lät helt okej. Men sedan hade han blivit mätt och småborgerlig, och kritisk mot allt Robin tog sig för. Men Robin hade alltid varit smal och inte Anton, därför var det en rolig grej att anmärka på. Hans lillebror blev röd i ansiktet. ”Du vet att mamma skämdes över dig, va?” Antons röst darrade. Robin försökte stadigt möta Antons blick för att ta tillbaka skämtet samtidigt som han diskret kände efter plånboken i jeansen. Han hade gått till restaurangvagnen fyra gånger. Robin kände i bakfickorna igen. ”Det var det sista hon sa till mig innan hon dog. Att det var synd på Robin. Att du blev så misslyckad.” Robin hörde Anton som under vatten. Plånboken var kvarglömd på tåget, väskan med.

Ska Robin springa tillbaka till tåget och leta efter sin plånbok, utan att berätta för sin bror vad som hänt? Eller ska han stanna med sin bror, och erkänna att den är borta? Det bestämmer du. Under hela torsdagen 2 juli kan du rösta på GP:s Instagram (@goteborgsposten ).

LÄS MER: Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 2

LÄS MER: Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 3

LÄS MER: Tone Schunnesson skriver interaktiv novellserie för GP

FAKTA: Sommarnovellen ”Dö, Stockholm, dö”

Släpps i sex delar, nytt avsnitt varje torsdag. Du kan läsa novellen i din papperstidning eller på webben, podden hittar du där du annars hittar poddar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.