Snart är det slut med menskonst och lesbisk film

För två veckor sedan släppte Myndigheten för kulturanalys sin rapport ”Så fri är konsten” som visar att konstnärer och kulturskapare som sökt bidrag och stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden och Filminstutet hyser en misstro mot hur bidragsgivarna lever upp till idealet om ”konstnärlig frihet”. Sökande till Filminstitutet är de mest kritiska. Först nu när det närmar sig val kommer alltså regeringen med sin utredning på att man under två mandat schabblat bort den konstnärliga friheten åt Miljöpartiet. Socialdemokraterna har inte haft en kulturminister sedan Leif Pagrotsky för femton år sedan.

Nu ojar sig Dagens Nyheters ledare (11/6) såväl som Aftonbladets kulturchef Karin Petterson (20/6) och Dagens Nyheters Maria Schottenius att kulturen måste stå fri från politisk och ideologisk styrning, trots att just dessa tidningars kultursidor utövar en form av politisk styrning genom att vara en del av den politiskt korrekta åsiktskorridoren. Jag tycker mig se en rädsla över vad hbtq, antikolonialism och andra krav på kreatörer byts ut mot vid en ny regering. För Socialdemokraterna och framför allt Miljöpartiet har med Vänsterpartiets goda samtycke bäddat säck åt sig själva.

LÄS MER:Varför är vissa för omoraliska för kulturen – och andra inte?

Med 2013 års filmavtal skärptes jämställdhetsmålet. Produktionsstöden skulle fördelas jämnt mellan kvinnor och män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent. Filminstutets vd, aktivisten Anna Serner (som vid dags dato suttit längre än Harry Schein under sin längsta period) och hennes Sancho Panza till kulturminister, Alice Bah Kuhnke, åkte runt på festivaler och hyllade sin egen politik. De fick rent av lite applåder från kollegor i Kanada. Ett resultat av deras politik var att buskiskalkonen ”Dyke hard” sedd av 800 personer fick miljonanslag.

Ett resultat av deras politik var att buskiskalkonen ”Dyke hard” sedd av 800 personer fick miljonanslag.

Så sent som under filmfestivalen i Cannes år 2018 uttalade sig Serner om ett förslag att år 2020 bara ge marknadsstöd till filmer skapade av kvinnor. Uttalandet kan inte betraktas som något annat än ett hot, vilket Serner också själv medgett. Att förneka en renommerad konstnär tillgång till offentligt stöd, enbart baserat på personens kön är oacceptabelt. Vi hade en gång tydliga regler kring filmstöd. Det ska i första hand ges i förskott utifrån kvalitativa kriterier och i andra hand efter att filmen är klar och då baserat på dess framgång. Det har gått så långt att vi har flera guldbaggevinnande regissörer och manusförfattare som struntar i att gå till Filminstitutet med sina ansökningar och därav får marknadens krav på sig, vilka å andra sidan kan tyckas friare än Filminstitutets.

LÄS MER:Låt inte litteraturen drabbas av samma moralpanik som filmen

Då kulturministerposten saknar politiskt värde i Sverige går den med stor sannolikhet i nästa regering till ett litet parti vars partiledare inte säger sig veta vem som skrivit ”Röda Rummet”, ”Gösta Berlings saga” eller ”Den allvarsamma leken”, men likväl har krav på en svensk litteraturkanon. Kan vi gissa att hen blir tvungen att förlita sig på den mer kulturellt bevandrade kulturpolitiska talesmannen i stödpartiet Sverigedemokraterna, Mattias Karlsson? Och att vi hädanefter inte kommer se några nakna kramande björnar i utsmyckning av Liv Stömquist på Stockholms tunnelbaneperronger? Det är inte med glädje utan med sorg jag skriver detta.

LÄS MER:Hynek Pallas: Dags att kulturdebattörerna blir obekväma på riktigt

LÄS MER:Nu måste Filminstitutets politisering få ett slut

I en av mina intervjuer med Lou Reed frågade jag vad konstnären Andy Warhols roll som producent på Velvet Undergrounds första banbrytande, än i dag tidernas bästa skiva var. ”Det var att inte göra någonting, att hålla borta folk som kunde tänkas vilja styra oss i fel riktning: ”Don´t slick it up. Don´t let them come near you.” Det är också vad sund kulturpolitik bör handla om.

Cyril Hellman