Lyssna på krönikan här:
Att döstäda är att sortera sina ägodelar så att ens efterlevande inte ska behöva hantera ett bohag fyllt av ett helt livs ihopsamlade prylar och pinaler. Och så gör man det för sin egen skull såklart. För att få ordning och reda och kanske för den där behagliga dosen nostalgi som kommer av att rensa i förrådet.
Många av våra största rockstjärnor har kommit dit nu. Till döstädandet. På senare tid, och med någon slags toppnotering det här pandemi-året, har allt fler av de mest namnkunniga rockfarbröderna gjort massiva släpp med låtar och inspelningar som aldrig kom med på de ursprungliga plattorna.
Och för att uttrycka mig diplomatiskt men tydligt - det fanns alltid en anledning till att de här låtarna valdes bort.
I Sverige har Per Gessle, som redan tidigare lämpat av en massa demos och obskyra inspelningar på Spotify, gjort ännu en rensning i Roxette-arkiven. Fyra plattor blev det den här gången. Peter LeMarc kollade av intresset hos sina följare på sociala medier och släpper nu musik som inte varit ute förut. När Ulf Lundell på fredag ger ut albumet ”Telegram” är det med nyinspelade versioner av gamla låtar.
LÄS MER:Proffsigt och fantastiskt men fullständigt fel
LÄS MER:Kulturen kommer hitta nya vägar efter pandemin
Just Lundell är en mästare på förråds-tömningar. Han har släppt ett antal samlingsboxar där ”Under vulkanen” från 2007 tog priset med 14 cd-skivor proppade med outgivet material. ”Med tanke på att 111 av de 208 låtarna består av Lundells röst och en akustisk gitarr har ordet monotoni fått en helt ny innebörd”, konstaterade Aftonbladets recensent Markus Larsson lakoniskt.
Jämfört med Neil Young är Ulf Lundell ändå en småsparare. Kanadensaren har samlat på sig oerhörda mängder musik och släppte 2009 den första av fem (!) planerade jätteboxar. Den andra släpptes förra veckan på den specialsajt Neil Young byggt upp med hjälp av ett helt team digitala döstädare.
Tanken är att fansen där ska kunna hitta i princip varenda ton som fångats på band under Neil Youngs långa karriär. Det är bara det att detta är internets i särklass mest svårnavigerade hemsida. Röran är total, så som det möjligen anstår en gammal hippie. För den med en hyfsat sund inställning till Neil Youngs gamla låtskisser är tjänsten fullständigt hopplös.
Då har Bruce Springsteen bättre ordning som månadsvis släpper en noga utvald gammal livekonsert via sin hemsida. På senaste albumet ”Letter to you” passade han dessutom på att spela in några outgivna låtar från 70-talet.
Som ni märker är det mest rockmän som ägnar sig åt döstädande, eller i alla fall som tycks övertygade om att allt de hittar i lådorna är värt att ges ut. Kvinnliga undantag finns, Joni Mitchell och Gillian Welch, har nyligen släppt arkivsamlingar.
Men mest är det alltså rockgubbar. Bortsett från att detta skvallrar om en ganska märklig självbild, man tycks övertygad om att allt man tagit i har ett allmänintresse, så leder mängden gammal musik så småningom till att man ironiskt nog devalverar värdet på sin egen gärning.
Till en viss gräns tecknar outgivna låtar en intressant och alternativ väg till den som först valdes av kommersiella eller konstnärliga skäl. Det finns mycket av värde. Men när rubbet ska upp på bordet grumlas istället bilden. En tidigare stringent gärning försvagas snarare än fördjupas. Till slut ägnar sig dessa rockfarbröder åt en självupptagen, opåkallad och onödig revisionism av musikhistorien.
Det tycker jag ärligt talat de ska lägga av med.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
