Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Hain Rebas är professor i historia. Bild: Ciprian Gorga

Hain Rebas: Replik: Republiken Estland existerade inte under Förintelsen

Hain Rebas, tidigare försvarsminister i Estland, är kritisk till America Vera-Zavalas (V) påstående att Estland, Lettland och Litauen skulle ha en fascistisk och nazistisk historia.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Hain Rebas, född i Talinn 1943 och uppvuxen i Göteborg är estnisk-svensk historiker och har även varit försvarsminister i den estländska regeringen 1992-1993.

America Vera-Zavala skriver (GP 21/8) att hon ”aldrig velat besöka något av de baltiska länderna. Just för deras fascistiska och nazistiska historia och för den aggressiva judeutrotningen…”!

Beträffande det andra världskriget, som just nu ägnas hekatomber av artiklar över hela världen, bör man minnas, att det mellan åren 1941-45 inte längre existerade några republiker Estland, Lettland, Litauen. De var nämligen ockuperade av en totalitär, mordisk stormakt och ingick som tre toppstyrda s.k. Generalbezirk i Reichskommissariat Ostland. Samtidigt fanns, som vi vet, inte längre något konungarike Norge, utan - Reichskommissariat Norwegen. Vad dessa skillnader innebär i fråga om samhälls-, polis- och rättsväsende, ska man i våra dagar inte behöva förklara närmare. Och egentligen toppreds ju allt av en mustaschprydd Herr H i Berlin, Berchtesgaden eller Wolfschanze.

Lika lite som ”norrmännen” kan göras ansvariga för major Quislings medlöperi, det beryktade koncentrationslägret Grini eller för uppemot tusen norska judars vedervärdiga öden, kan man generellt hävda något liknande om ”ester”, ”letter” och ”litauer”. Men att vidrigheter, arbetsläger, deportationer och massmord med mera förekom i Reichskommissariat Ostland, delvis med hjälp av inhemska medlöpare och pöbel, är sedan länge klarlagt, först i Nürnbergprocesserna direkt efter kriget. Och den första, historievetenskapligt tillförlitliga undersökningen om judeutrotningarna i östra Europa (Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews) utkom redan 1961. Den har översatts till flera språk, givetvis även tyska, och kommit ut i ständigt nya upplagor.

Där, liksom i fransmannen Michael Prazans färska Netflix-serie ”Einsatzgruppen”, liksom i all vederhäftig litteratur, skiljer man klart, tyvärr inte på arten, men väl på graden av antisemitism, judeförföljelse och –utrotning i detta Ostlands olika Generalbezirk. Och den var avsevärd. Här är inte plats att gå in på skillnaderna och deras förklaringar, men jag får ändå påminna om den sällsynt brutale nazityske polisgeneralen Möllers klagan från Tallinn hem till Berlin, att ”esterna är ju så korkade att man inte ens kan få dem att starta pogromer”.

Till skillnad från Sverige var nazistiska partier förbjudna i Estland.

Därtill – samtidigt som de svenska statsmakterna under 1930-talet finansierade ett rashygieniskt institut, Moderaternas föregångares ungdomsförbund ville bilda stormtrupper, Socialdemokraternas idoler makarna Myrdal rekommenderade sterilisering av ”mindervärdiga befolkningselement” och Uppsalastudenterna efter Kristallnatten demonstrerade mot invandring av för sitt liv flyende judiska läkare – åtnjöt Estlands judar (liksom de tyska, ryska och svenska minoriteterna) statligt finansierad kulturautonomi. Ett år efter Hitlers makttillträde, 1934, inrättades vid universitetet i Tartu en professur i Judaica, det vill säga judiska studier. Bland andra Albert Einstein skrev och tackade. Bland universitetets alla studentorganisationer levde och frodades även minst tre judiska, Hazfiro, Hasmonea och Limuvia. Så vitt man vet hade judiska studenter i Sverige inga egna nationer vare sig i Uppsala eller Lund. Inte heller kunde man där studera ”judaica” i vid mening.

Till skillnad från Sverige var nazistiska partier förbjudna i Estland. Med tanke på vad som ändå hände under ockupationerna i det fridfulla Estland, jag tänker på medlöperi och systematisk brutalitet, bävar man vid tanken på vad som kunnat inträffa i Sverige om Hitler kommit till makten här.

Men Molotov-Ribbentrop-pakten, vars 80-årsminne vi snart lägger bakom oss, och de därpå följande angreppen på Polen och deras följder för hela Europa, ändrade allt. Inte bara i demografin, politiken och i historien, utan ända in i våra egna dagars historieskrivning. Som syns även i GP.

Svar direkt:

Jag skrev en personlig reflektion över död och liv. Och väl medveten om att de baltiska staterna är en västerländsk idé och hopbuntande så använde jag det för att förstärka bilden av att jag hade haft fördomar, en känsla av att inte vilja besöka vissa länder, som naturligtvis bara var en fördom. Jag uppskattade min Rigavistelse enormt.

Vad som hade hänt och inte hänt kan vi ju inte veta. Men om Hain Rebas med sin replik menar att jag skönmålat det svenska blir det ju märkligt, eftersom jag i krönikan skriver om ett nazistiskt mord i vår samtid alldeles utanför Göteborg.

Vi ska inte stå till svars för mordet på Jon Hron men vi kan vara med och skapa ett samhälle där hatet bekämpas

America Vera-Zavala