Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
John Hron misshandlades till döds till döds vid Ingetorpssjön den 17 augusti 1995. Bild: Stefan Berg
John Hron misshandlades till döds till döds vid Ingetorpssjön den 17 augusti 1995. Bild: Stefan Berg

America Vera-Zavala: Vad hade kunnat bli av dessa liv om inte döden kommit emellan?

"Livet är stundvist fullt av död och sorg. Därför blir bilden av det levande det som rör mig till tårar." America Vera-Zavala om liven som kunde få ha blivit.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En vän till mig fick sin son mördad för några veckor sedan vid en sjö, i en skog. Han kommer för alltid fråga sig vad hans son hade blivit, vem han varit om livet hade fått fortsätta framåt och inte så bryskt avbrutits. Precis som jag är säker på att John Hrons föräldrar undrar, tänker, sörjer. För det var ju alldeles utanför Göteborg det hände. Nära Kode, den 17 augusti. För 24 år sedan. En pojke mördas av fyra nynazister. Han var 15 år. Den yngste mördaren var i samma ålder. Vid en sjö, i en skog. Som liknar många platser i vår del av världen.

I Riga i Lettland går resan genom skogen för att komma till den långa stranden Jūrmala. I skogen mördades judarna av nazisterna. Under två dagar 30 november och 8 december 1941 avrättades en stor del av Rigas judar (40 000) i skogen Rumbula. Endast 164 lettiska judar överlevde utrensningen.

Under en period i min barndom var jag besatt av Förintelsen. Jag läste allt jag kunde komma över om getton, koncentrationsläger, transporttåg, minnen, vittnesmål. Det var enormt viktigt för mig att lära mig, förstå – att också bli en bärare av dessa berättelser. Och jag ser nu tydligt att det har skett en skiftning från det jag var barn till att jag blev vuxen: mitt intresse för döden har förbytts till ett intresse för livet.

En vän till mig fick sin son mördad för några veckor sedan vid en sjö, i en skog.

Jag har aldrig varit intresserad av att besöka någon av de baltiska länderna. Just för deras fascistiska och nazistiska historia och för den aggressiva judeutrotningen. Men så hamnade jag i Riga och när jag gick omkring i denna fantastiskt vackra stad, full av parker, nära till floden, och bara en halvtimmes tågresa till en fabulös sandstrand så tänkte jag på vad staden hade kunnat vara om tio procent av stadens befolkning inte hade utrotats då för 78 år sedan.

LÄS MER: Hur mycket islamofobi tål Sverige?

Precis som jag kom på mig själv med att på årsdagen av mordet i Kode undra vem John Hron hade varit idag om han hade fått leva.

Det river i hjärtat av att promenera runt i Riga och nästan se de levande framför mig, se vad som kunde ha varit, se vad som fattas.

Det är ju så – livet är stundvist fullt av död och sorg. Av vänner och familj och vänners familjer som insjuknar, dör, råkar ut för olyckor, jagas på flykt, dödas. Därför blir bilden av det levande det som rör mig till tårar, som ett minne över det som kunde varit. Det smärtar mig att tänka på min vän som alldeles nyss påbörjat denna oändliga stig av frågor om hur livet kunde ha blivit. Det gör ont att tänka på den familj och de vänner som hade John Hron mitt ibland sig tills den där hemska augustidagen kom. Och det river i hjärtat av att promenera runt i Riga och nästan se de levande framför mig, se vad som kunde ha varit, se vad som fattas.

Om jag som liten memorerade och visualiserade och till och med skrev uppsatser på svenskan om deportationer, läger, gas så hade jag nog idag skrivit en novell om en stadsdel i Riga, med en synagoga i mitten och gator fulla av samtal, sång, skratt och liv. Liv. Och lite inlagd gurka.

LÄS MER: Låt mig prata om den rasism jag ser