Den franska tonsättaren Nadia Boulanger var bara 22 år gammal när hon skrev ”La ville morte” år 1909. I dag ses hon som en av 1900-talsmusikens nyckelpersoner, med en elevskara av legender som Igor Stravinskij, Benjamin Britten, Quincy Jones och Philip Glass. Men det är inte tack vare ”La ville morte”.
LÄS MER:Recension: Metamorfos – Göteborg Baroque
Premiären var planerad till Parisoperan i september 1914, men blev av ett närmast osannolikt händelseförlopp liggande i drygt hundra år. Det enda som överlevde var ett klaverutdrag som har legat till grund för Göteborgsoperans uppsättning.
”La ville morte” utspelar sig runt sekelskiftet 1900 i ett arkeologiskt sällskap på jakt efter kung Agamemnons grav. Den vurm för psykoanalytiska svärmerier med mytologiska förtecken som präglade den här tiden är flagrant. Librettot står närmare melodramen med en berättelse som osar av symbolism och dekadens, parat med en för vår tid lite rörande nyfikenhet på människans undermedvetna och förbjudna begär.
Publiken blir i långa stunder åskådare till ett kostymrep, inte till en premiär.
Musiken har beskrivits väl som ”fransk, kromatisk, ibland kärv, ibland passionerad, alltid vacker, genomtänkt”. Boulanger förmår uttrycka psykets fullkomliga likgiltighet inför all slags social inordning med en stundtals ursinnig färgrikedom. Skicklig scenografi och ljusdesign bildar i kombination med Göran Gademans välavvägda översättning på textmaskinen en effektfull kuliss. Tyvärr krossar närvaron av fem osmickrande notställ, pinnstolar, korsade ben och introvert stirrande ner i inhouse-häftade klaverutdrag illusionen. Prosaiska plastflaskor som det sörplas vatten ur vid behov ger till det en oombett voyeuristisk känsla. Publiken blir i långa stunder åskådare till ett kostymrep, inte till en premiär.
Anton Ljungqvist lyfter kvällen med sin joviala klang av det gyllene gardet – den här rösten andas en vokal noblesse som sällan hörs mer. Han är känslomässigt närvarande i varje takt, fraseringen är perfekt och franskan överlägset bäst i truppen. En fullständig kvalitativ överrumpling utgörs av operans i särklass minsta roll – amman, tolkad av Natallia Salavei. Hon utstrålar självklarhet i varje stund och fyller de långa tystnader hon utstår på scen med väl genomarbetad psykologisk närvaro. I de få partier hon sjunger framträder en byströmskt ädel timbre med tät, vitrysk klangbotten, rika övertoner och superb frasering.
Salavei betyder näktergal på ryska, och namnet kunde inte lämpat sig bättre denna kväll.
