Miguel de Cervantes skrev sin tvådelade roman ”Don Quijote” 1605 och 1615. Trots det är boken full av metalitterära inslag, bland annat sägs den delvis utgöras av ett upphittat manuskript översatt från arabiska. Själva romanen handlar som bekant om en fattig adelsman som förläser sig på riddarromaner och beger sig ut på den spanska landsbygden för att leva litteraturen, till sin egen och andras stora olycka.
När Erik Holmström nu gör pjäs av boken – den första i en serie om åtta – är det just denna kvalitet han tar fasta på. Vad vi får är metateater i fler lager än jag kan redogöra för. Pjäsen utgörs av en filminspelning, om en snabbskriven och snabbrepeterad uppsättning av ”Don Quijote” som i sin tur är en ersättning för en till följd av pandemin inställd uppsättning av Charlie Chaplins ”Moderna tider”.
LÄS MER:Erik Holmström gör ”Don Quijote” på Folkteatern
I verkligheten är det just vad den föreliggande pjäsen är. Holmström skulle egentligen ha regisserat ”Moderna tider” och den åttadelade ”Don Quijote” skrivs och repas på veckobasis, om jag har förstått allt rätt. Filmas gör pjäsen också verkligen, den streamas i realtid via teaterns hemsida. Vi i publiken – säkert och glest placerade vid varsitt litet bord på vilket man med fördel kan ställa ett glas vin – får se det färdiga resultatet på en skärm samtidigt som det spelas in.
Det är en intelligent föreställning, ändå botar den inte min längtan efter teater.
Som tur är får vi ändå någon fiktion att hålla oss till. Sanna Hultman spelar en regissör som försöker styra över skådespelarna via zoom. Naturligtvis ber hon dem att sluta spela och vara sig själva. Malin Morgan är pjäsens författare. Hon skriver i realtid ner allt skådespelarna säger; fiktionen har tagit över världen och därför ska verkligheten föras upp på teaterscen. Centrum för det korta dramat är dock pjäsens krisande och alkoholiserade stjärna, spelad av Lena B Nilsson. Målet verkar vara att få henne att bryta ihop på riktigt, men i pjäsen.
LÄS MER:Göteborgs teatrar öppnar igen - Stor guide till scenhösten
Det är en intelligent föreställning, ändå botar den inte min längtan efter teater. De smarta lösningarna kommer emellan publik och ensemblen, som befinner sig på mycket långt avstånd, betydligt längre än vad corona kräver. Till slut känns det just som att bevittna en filminspelning snarare än en pjäs. Föreställningen är också alltför kort, en knapp timme. Men så är det ju bara första delen av åtta, som kanske bäst bedöms som helhet. Nästa vecka utlovas en ny pjäs utifrån det (omfattande) våldet i ”Don Quijote”.
