Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/2

Agri Ismaïl: Osäkerheten gynnar litteraturen

Definitionerna av gestaltning har varierat genom debatten efter Agri Ismaïls text på GP kultur i november. Men är osäkerheten verkligen ett problem? Ismaïl svarar nu Alejandro Leiva Wenger och Mikaela Blomqvist gällande litteraturens och kritikens villkor.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Efter min text om gestaltningsfetischen inom svensk kritik och dess bakomliggande värderingar (9/11) har det blomstrat en mängd tankar och svar som har vidgat min syn på problematiken samt belyst vilka otydligheter som fanns i mitt argument. Jag tror att det är värt att klargöra en återkommande punkt i många av debattinläggen: nämligen mitt val av just ordet “gestaltning”. Även när Gunnar Nirstedt känner igen sig i min problembeskrivning skaver ordvalet, och han använder hellre begreppet ”storytelling”(18/11). Som jag själv nämner i min text och som påpekas av bland andra Mikaela Blomqvist (21/11) och Alejandro Leiva Wenger (1/12) kan ju man utan större svårigheter hävda att all litteratur består av gestaltning. När Leiva Wenger undrar hur en icke-gestaltande text ens skulle kunna se ut ställer han en relevant fråga.

Om man nu utgår från premissen att all litteratur är gestaltning är det uppenbart att vartenda motexempel också blir gestaltande i någon mening. Samtalet tar här slut. Men det besvarar inte frågan kring hur ordet faktiskt används. För om nu “all skönlitteratur är gestaltande per se” som Blomqvist skriver, hur kan samma kritiker hävda att en författare inte gestaltar? Inte att gestaltningen är undermålig, utan att den inte äger rum. Jag behöver därför inte dela uppfattningen med ”kritiker som klagar på att texter ’beskriver snarare än gestaltar’” som Leiva Wenger hävdar, utan det räcker att konstatera att ordet de facto används på ett särskilt sätt som går i stick i stäv med hans definition av det. Detta är enligt mig värdefullt att fundera kring, vad det betyder och vilken litteratursyn det speglar.

det är min bestämda uppfattning att även värderingen av den ”traditionella” västerländska romanen med dess sentimentala humanism är präglad av ideologi, vare sig den är uttalad eller inte.

Som jag ser det finns det endast två alternativ: antingen betyder det att ett verk som inte anses gestalta ej kvalificeras som skönlitteratur överhuvudtaget. Eller så används detta ord för att belysa något utöver den definition som Blomqvist, Leiva Wenger med flera håller sig till.

Det är just detta jag försöker få ett grepp kring. Och min tolkning baserar sig helt enkelt på språkbruket: de flesta som har skrivit skönlitteratur på svenska har nog fått en markering i marginalen av en redaktör där det står “berätta inte, gestalta!”. Vissa har kanske sett Elisabeth Akteus Rexs “Gestaltningsbibel” i bokhandeln där författare får exempel på hur de kan beskriva känslor och ”hur det känns i kropp och knopp”. Jag tror att dessa företeelser är kopplade till skrivarskolor och klyschor som ”Show don’t tell”. Att detta belyser en trend där interioritet värderas högst, där litteraturen mäts mot förmågan ”att engagera läsarna kroppsligen” som Lyra Koli skrev i sitt inlägg (26/11).

Det första alternativet, det vill säga att vissa verk helt enkelt avfärdas som icke-litteratur är visserligen också möjligt, men det är inte mindre problematiskt. För även om jag, för argumentationens skull, accepterar Blomqvists premiss om att “litteraturen är språk och inget mer”, så finns det i vår bedömning av denna litteratur alltid värderingar. Och det är min bestämda uppfattning att även värderingen av den ”traditionella” västerländska romanen med dess sentimentala humanism är präglad av ideologi, vare sig den är uttalad eller inte.

Folk får skriva och läsa precis den litteratur de vill. Men det är naivt att tro att värderingen av en viss typ av litteratur över en annan utgår från objektiva parametrar kring vad som är ”bra”.

Detta betyder inte att alla som identifierar sig som ”vänster” måste skriva postsovjetiska prosadikter, eller att libertarianer måste lajva Ayn Rand. Folk får skriva och läsa precis den litteratur de vill. Men det är naivt att tro att värderingen av en viss typ av litteratur över en annan utgår från objektiva parametrar kring vad som är ”bra”. Vi lever i ett samhälle som premierar det individuella i en ständig process där allt och alla varufierias. I många av debattsvaren har vi fått läsa om hur detta genomsyrar nöjesindustrin, förlagen, och även författarna själva. Är det då så underligt att litteratursynen i kritiken speglar detta? Är det så befängt att önska en mer kritisk hållning till ens egna antaganden kring vad som kännetecknar bra litteratur?

Leiva Wenger avslutar sin text med att hävda att min litteratursyn skapar ängslighet hos författare och att den ”tvingar texten att bli stum inför världen”, vad det nu betyder. Trots egoboosten som hans tro på mitt inflytande ger så tror jag tyvärr inte att han har rätt, även om det är en fin tanke. För i ängslighet finns tvivel, och tvivel är en utmärkt utgångspunkt för konsten. Tänk om författare formade sina verk utifrån något annat än en självsäker idé om hur litteratur bör vara. Om läsare tampades med verk utifrån verkets premisser och inte sina egna. Om världen så som vi upplever den i dag inte längre förvrängdes av en tröstande känslobaserad litteratur med dess falska känsla av empati. Det vore väl något ändå.

Läs hela gestaltningsdebatten:

LÄS MER: Diskussionen om gestaltning skapar ängslighet

LÄS MER: Till försvar för pladdret

LÄS MER: Författaren har blivit viktigare än boken

LÄS MER: Vi lever i en tid av pladder

LÄS MER: Kritikerna borde inte gå med på förlagens begär efter ”storytelling”.

LÄS MER: Det är förlagen som är problemet, inte gestaltningen

LÄS MER: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning