Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Gunnar Nirstedt: Kritikerna borde inte gå med på förlagens begär efter ”storytelling”.

Förläggaren och författaren Gunnar Nirstedt svarar på Agri Ismaïls och Jenny Högströms tidigare inlägg i debatten om gestaltning och det nya litterära klimatet.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Gunnar Nirstedt
Gunnar Nirstedt är författare och förläggare på Nirstedt/litteratur. Tidigare var han poesiförläggare på Bonniers. Han debuterade med romanen ”Valborgsmässoafton på Nytorps gärde” i höstas. Bild: Albin Dahlström

I en uppfriskande artikel i GP (9/11) visade Agri Ismaïl att det förhärskande litterära idealet – det gestaltande – vilar på ideologisk grund och stadfästes under det kalla kriget: den amerikanska litteraturen (den riktiga litteraturen) arbetar med känslor, inte doktriner.

Och än i dag, menade han, säkerställer svenska litteraturkritiker att idealet efterlevs.

Gestalttörstande läsningar av det slag som Ismaïl invänder mot syns överallt, och de glider gärna mellan det berättartekniska och det moraliska – som när Rebecka Bülow (SvD 5/10) underkänner grundpremissen för Gunnhild Øyehaugs ”Presens Maskin”, där mor och dotter har fastnat i parallella världar, eftersom de därmed inte kan ha ”en relation”, vilket vore villkoret för läsarens emotionella anknytning till dem.

För Ismaïl blir ”gestaltning ” ett slags undertextens diktatur, där påbudet ”show, don’t tell” styr vad som är möjligt i litteraturen. Men begreppet är knappast förkastligt i sig, det är bara summan av de formelement – även avvikande – som skapar konkretion och rymd i en text.

LÄS MER: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning

För att förtydliga Ismaïls tes talar jag hellre om ”storytelling”.

Jag har själv gett ut en roman i höst. Philip Teir konstaterade i sin recension (DN 26/10) att jag var bra på att skriva men dålig på att berätta.

Den distinktionen är helt avgörande, och den gör Ismaïls poäng glasklar: i dagens litteraturdiskussion återkommer ständigt föreställningen om ett slags berättelsens essens — som om språket mest stod i vägen för en idealstory som varje författare bör vara kapabel att frilägga och presentera. Den organiseras i tre akter, den har en protagonist och en antagonist, den bygger på konflikter och vändpunkter och syftar till katharsis, det vill säga en känslomässig (amerikansk) reaktion och en upplevelse av (amerikansk) befrielse. Detta visste redan Aristoteles (bortsett från det amerikanska, som kom senare).

I dagens litteraturdiskussion återkommer ständigt föreställningen om ett slags berättelsens essens — som om språket mest stod i vägen för en idealstory som varje författare bör vara kapabel att frilägga och presentera

Berättandets regler kan man exempelvis lära sig på Norstedts sajt, där förlagschefen leder ”Dramaturgiskolan”. Produktionen av kurser och handböcker i ämnet är i dag en hel industri.

Men idén om en sådan story – en berättelse utan egenskaper, så att säga – är ytterst vansklig, inte bara för att den utesluter otaliga andra historier och erfarenheter; det litterära ideal som Ismaïl så träffande beskriver – och Philip Teir med flera ger uttryck för – är ideologiskt även i sin anpassning till befintliga sälj- och distributionskanaler. Många svenska kritiker har det gemensamt med bokförlag, ljudboksproducenter och filmbolag att de ser Berättelsen som en perfekt valuta vilken utan meningsförlust kan flyttas mellan olika format – papper, e-bok, ljudbok, TV-serie – och språk (det vill säga marknader). Här är mycket riktigt den sceniska gestaltningen ett grundelement.

Kommodifieringen av litteraturen är nu inget nytt. Ända sedan tryckpressen möjliggjorde massproduktion av litterära artefakter – och därmed intäkter – har fixa idéer om marknadens ”lagar” markerat gränserna för författarens frihet. Och som Ismaïl visar gäller begränsningarna inte bara genre, omfång eller ämnesval utan textens själva DNA.

Ända sedan tryckpressen möjliggjorde massproduktion av litterära artefakter – och därmed intäkter – har fixa idéer om marknadens ”lagar” markerat gränserna för författarens frihet.

Litteraturen verkar inte i ett tomrum. Vår tids dogmatiska övertro på dramaturgi och storytelling är nära besläktad med ”new public management” och alla upptänkliga lean-ideal i samhälle och ekonomi. Denna mönsterbild står såklart i konflikt med det mesta som är levande i litteraturen.

Men marknadsivrarna framställer gärna sin ideologi som naturgiven.

LÄS MER: Det är förlagen som är problemet, inte gestaltningen

Förlagsnestorn Per I Gedin påstod nyligen att underhållningslitteraturens exempellösa framgångar även har gynnat den ”smala” litteraturen (DN 8/9). Argumentationen var ansträngd, och i likhet med den nationalekonomiska ”trickle-down”-teori varifrån Gedin tycks ha hämtat inspiration saknar den empirisk grund: om de rika får det bättre blir det bättre för alla – nej, ärligt talat, ingenting tyder på det, vare sig inom sjukvården eller bland Storytels algoritmer. Och självklart bortser Gedin från algoritmernas betydligt strängare lagar, vilka kommer att snäva av utbudet fram till den punkt där den liberala drömmen om valfrihet har utplånat sig själv.

Men det är ett oroande tecken i tiden att så många kritiker med liv och lust deltar i denna litteraturens standardiseringskommission.

Vad som har hänt är snarare att storytelling blivit norm.

Att förlagschefer och försäljningsdirektörer bekänner sig till en estetik som lyder konsumtionsmönstren är inte förvånande. Men det är ett oroande tecken i tiden att så många kritiker med liv och lust deltar i denna litteraturens standardiseringskommission. Vems ärenden går egentligen den recensent som gång efter annan manar till rättning i berättarleden?

Gunnar Nirstedt är författare och förläggare på Nirstedt/litteratur. Tidigare var han poesiförläggare på Bonniers. Han debuterade med romanen ”Valborgsmässoafton på Nytorps gärde” i höstas.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.