Mitt första minne av Ola Magnell är från skivomslaget till ”Europaväg 66”. En dag låg skivan på vardagsrumsbordet hemma, det var pappa som köpt den. På något som för mig såg ut som en motorväg, kantad av ljus, stod Ola Magnell och höll upp en vägskylt. Året var 1981, det var i Norrbotten, jag var sju år och kunde mycket väl relatera till långa bilfärder och mörker.
Senare skulle jag förstå att albumtiteln var en blinkning till Bob Dylans ”Highway 61 Revisited” – skivspåret ”Ta det kallt, det är allt” är en lekfull tolkning av "Don't Think Twice, it's All Right” – och att Magnell verkligen var i samma klass som den han blinkat åt. Att han var sin helt egen kategori, mellan progg, folkrock och ursvenskt vemod.
LÄS MER:Ola Magnell är död
Som barn minns jag att Ola Magnells sångtexter etsade sig in, rader som jag inte helt förstod men som satte igång fantasin. Som ”Åren går, flöjlarna slår. Jorden dör där gudarna går. Här där kampen ofta står mellan 'vill' och 'borde'”.
Eller: ”Min häst har blivit sjuk, min mamma går på fenedrin. Min pappa har låst in mej i sin slåttermaskin, Kapten och Kalle sme'n har supit till och står vid gärdsgårn och svär.”
Albumen ”Påtalåtar”, ”Nya perspektiv”, ”Gaia” och ”Onkel Knut” ackompanjerade för mig en tidsepok i socialdemokratins och proggens tecken. Med Unga Örnar, Olof Palme, demonstrationståg och internationell solidaritet. Min pappa knackade dörr om kvällarna och berättade för grannar och andra i kvarteret om Löntagarfonderna. I Kommunala musikskolan spelade jag oboe – blockflöjt hade jag lärt mig själv hemma – noter likaså. Tillvaron i Norrbotten var i stort sett som att gunga sin själ i en hammock.
Men när proggstjärnor som Björn Afzelius och Mikael Wiehe sjöng om solidaritet med Nicaragua och Palestina, och Nationalteatern kritiserade samhället med en energi som fick snöljusa vintrar och ännu ljusare somrar att spraka, likande Ola Magnells sånger mer vemodet hos Hansson de Wolf United eller Lulebandet Norrlåtar. Fast kombinerat med något annat, något som var hans helt egna.
För Ola Magnells politiska kritik handlade om samhället på ett existentiellt plan, bortom trender och inställsamhet.
För Ola Magnells politiska kritik handlade om samhället på ett existentiellt plan, bortom trender och inställsamhet. Hans sånger har ett lekfullt drag över sig, vissa är till synes sorglösa och fyllda av ordlekar – som om Magnell hade lagt Povel Ramels texter inuti en slåttermaskin och tuttat på med sprit och fenedrin.
Kombinationen av allt detta – lekfullheten, vemodet och den existentiella samhällskritiken –som ofta dessutom parats med ett oerhört allvarligt drag, gjorde Magnell till en förebild för många, inte minst unga poeter i vardande. Han var en som stod på sidan om den utstakade vägen, i mörkret och höll upp sin egen skylt.
Det fina med Magnell är att han, precis som August Strindberg passar vilken tid som helst.
På genombrottsskivan ”Nya perspektiv”, från 1975, sjunger Magnell ”Men det är synd om mänskorna som redan gamle Strindberg sa” och det fina med Magnell är att han, precis som August Strindberg passar vilken tid som helst. Det kritiska elementet blir inte direkt mindre aktuellt, bara för att det har några år på nacken. Som denna känga åt kappvändare och trendmobbar genom tiderna: ”Trendy i trench-coat, hon vet vad som gäller I förgår hette det progg, nu satsar alla på "rock" När skocken klippt sin ull och bräker.”
Men nu, när Ola Magnell precis gett sig av till andra världar, är det nog den andliga aspekten av hans sånger som gör sig mest påmind för mig. Den som öppnar upp för en annan verklighet, och som ofta finns som en underström. Eller som han själv uttrycker det i ”Lyckans länder”:
Vila vingen. Blås där den ömmar, nu när ingen stör dina drömmar, vind i västan, långt från din kära, älska nästan, den du har nära. Flyg en liten bit i sänder, du är du vad som än händer. En och annan motvind vänder, på din väg mot lyckans länder.
