Liiiiite uppåt, liiiiite neråt, liiiiite ditåt, liiiiite hitåt, stoppstoppstoppstoppstopp!
Att sätta knorr på grisen, det är vad arkitektur i Göteborg alltför ofta reduceras till. Nu senast i fallet med Västlänkens station vid centralen. En stor och blek och övergödd galt, vårtig och rödraggig som en nött piassavaborst, uppställd som på bonnamarknad, mitt i stadsrummet, alldeles intill centralstationen, rentav gränsle över västlänksperrongen – passagerarna är tänkta att rulla rulltrappan rakt upp i röva.
Jag skrev om svinet i förra krönikan (2021-01-29). Kommunfullmäktige OK-stämplade det apatiska fläskberget, godkände detaljplanen, tyckte byggnaden var, ”En viktig pusselbit i ambitionen att göra centralen till det nya kraftcentret i Västsverige”. Så uttryckte sig moderaten Hampus Magnusson och alla utom Demokraterna och Sverigedemokraterna höll med och jag tog fram bultpistolen, slipade fläkkniven och slaktade grisen för dess ”icke-arkitektur, digitala volymstudier som med ett par klick med datamusen klätts i – zip! – tonade rutor och – zap! – lite klängväxter och – zoom! – nere på gatan en flock levande döda som hasar omkring i denna mardrömslika tristess.”
Att sätta knorren på grisen, det är vad Göteborgs arkitekter nedlåter sig att göra.
Jag hade fel. Meddelade stadsbyggnadskontoret i en replik och förklarade att, äsch, den där visionsbilden som medföljde detaljplanen var just bara en visionsbild, fyra kontor tävlade minsann i detta nu om att få rita slutresultatet, jojomensan.
LÄS MER:Mark Isitt har fel om planen för centralstationen
Ett slutresultat som offentliggjordes i förra veckan.
Tror jag.
För det är inte helt lätt att se skillnad – är detta den tonade glasgrisen eller den randiga glasgrisen?
Svintrista båda två.
Och detta är inte Krook & Tjäders fel, det vinnande arkitektkontoret. För vad har de givits för uttrycksmöjligheter, vad har deras chanser varit att massera och knåda det där fläsket till en aptitlig form när förutsättningarna varit angivna på minsta decimal, när svinets kontur redan varit utritad med fetaste tuschpennan: byggnaden ska vara 150 meter lång och 45 meter bred och ha sex våningar i väster och åtta i öster och ett fettveck på mitten i form av en inglasad gångpassage så att folk slipper golgatavandra hela vägen runt (annat än efter stängning, vill säga). 150 meter som, för den som undrar, är dubbelt så långt som Konstmuseet och tre gånger så långt som Stadsbiblioteket och fyra gånger så långt som Storan och inte riktigt lika långt som terminalbyggnaden på Landvetter (175 meter) men minst lika inbjudande och mysigt.
Stadsbyggnadskontoret sätter sitt hopp till västlänkstationen. Tiotusentals passagerare förväntas ge liv åt broilerbesten. Och särskilt kvinnor kommer att gynnas av byggnaden, påstår man, eftersom kvinnor åker mer kollektivt. Men vilken kvinna – eller man – vill uppehålla sig här, vid klöven av denna kontorskoloss, med den gamla vanliga Pressbyråkratin malande i bottenvåningen? Dessutom intill en centralstation där de enda som uppehåller sig är de som inte har någonstans att uppehålla sig.
Att sätta knorren på grisen, det är vad Göteborgs arkitekter nedlåter sig att göra. En trivialisering av yrket, av den femåriga utbildningen, som framstår särskilt cynisk just här, i en del av staden som skriker efter omsorg och konstnärlig vision.
Skriker som en stucken gris.
Läs mer av Mark Isitt:
LÄS MER:Låt inte kortsiktiga vinstkrav härska i Brunnsparken
LÄS MER:Vill trafikkontoret helt enkelt inte ha Kaponjärbron?
LÄS MER:Byggnaderna i Göteborg alla pratade om 2020
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
