När jag är på alldeles särskilt gott humör pratar jag göteborgska med mig själv, brötar runt i lägenheten och fyller den med humor och hjärtlighet och den där sunda respektlösheten som är så synonym med Göteborg och göteborgaren. Så som Göteborg och göteborgaren var på den tiden jag bodde i Göteborg.
Det var ett tag sedan. Jag flyttade till Stockholm redan för 25 år sedan och nu bor jag i Köpenhamn och det där får jag höra mest hela tiden på sociala medier – Hur kan han uttala sig om Göteborg, han som inte ens bor här? – men jag ser avståndet närmast som en förutsättning; att analysera sin egen bakgård, sin egen gata, sin egen stad är lika svårt som att diagnostisera sig själv.
Hemmablindheten är ett stort och utbrett problem i Göteborg. Det slår mig gång på gång och nu senast när jag ser planerna för Västlänkens station vid centralen. Stort och utbrett som ett 400 meter långt och 100 meter brett och uppemot åtta våningar högt område av glasade kontorsklossar som får Bergslagsbanans stationshus att se ut som en märklinstuga. Det är vad kommunfullmäktige klubbade igenom för några veckor sedan. En form av icke-arkitektur, digitala volymstudier som med ett par klick med datamusen klätts i – zip! – tonade rutor och – zap! – lite klängväxter och – zoom! – nere på gatan, mellan de planskilda korsningarna, en flock levande döda som hasar omkring i denna mardrömslika tristess.
För varje ny generisk kontorsbyggnad framstår göteborgarna allt mindre … göteborgska.
Jag tänker, om stationskomplexet var en person, vem vore det då? En kvinna eller man, gammal eller ung, empatisk eller nonchalant? Det är ett enkelt sätt att göra arkitektur begripligt och här ser jag framför mig en säljare med blekta tänder och trång polyesterkostym och uppknäppt skjorta med röda knappar och mönster på manschetten och vaxat bröst och David Beckham-parfym och smalt läderbälte från Pierre Cardin och sportklocka med metallarmband och en attachéportfölj i fejkläder med en Hans Rosling-bok i.
Är det så våra politiker vill att staden ska välkomna dem som rullar in norrifrån?
Med en säljfloskel?
Och, viktigare ändå, är det den bilden göteborgarna vill projicera av sig själva?
För det är ju det som blir effekten; för varje ny generisk kontorsbyggnad framstår göteborgarna allt mindre … göteborgska. En banalisering som på sikt – kanske har det redan skett? – banaliserar göteborgarna själva, ända in i själen; till slut ser man inte längre att något fattas, att staden bara blir blekare och pösigare och slöare och mer och mer förutsägbar. Som Churchill uttryckte det, ”We give shape to our buildings, and they in turn shape us”.
Någon arkitekttävling har inte föregått det väldiga kontorskomplexet. Det var annars en ambition i de ursprungliga visionshandlingarna, men efter att fastighetskontoret avfärdat tävlingar som ”kostnadsdrivande” tyckte kommunfullmäktige – bara D och SD protesterade – att fastighetsägarens eget skissförslag fick duga. Inte heller kravet på publika funktioner infrias; på sin höjd kommer kontorskomplexet att kompletteras med lite bostäder, för att inte framstå helt hålögt efter arbetstid.
Inte ett dugg humoristiskt, hjärtligt eller sunt respektlöst.
Läs mer av Mark Isitt:
LÄS MER:Kritiken är fel – nya huset på Götaplatsen är högklassigt
LÄS MER:Vill trafikkontoret helt enkelt inte ha Kaponjärbron?
LÄS MER:Byggnaderna i Göteborg alla pratade om 2020
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
