Har vi ett tankeförbud mot att fördöma Israel? Påståendet har nyligen gjorts i flera artiklar samt i ett tal av Slavoj Žižek vid Frankfurts bokmässa – där filosofen och psykoanalytikern talade om ”ett förbud mot att analysera och se komplexiteten” i konflikten.
I London review of books (13/10) skriver filosofen Judith Butler om att ”språk” och ”narrativ” som omgärdar konflikten måste ifrågasättas för att söka förståelse för den historia som har lett fram till det nuvarande läget (en text Mikaela Blomqvist lutade sig mot i GP 17/10).
Men om man frågar sig vilka narrativ som har funnits, med längre blick än de senaste veckorna, då blir svaret mer komplicerat än ”tankeförbud”.
Sverige har ofta haft en balanserad rapportering om Israel-Palestina. Offentligheten har knappast stängt ner samtal om palestiniers lidande. Med högerextrema israeliska regeringar har vi fått ingående rapportering från Israel. Men idéhistorikern Henrik Bachner har också visat hur konflikten, särskilt sedan Libanonkriget 1982, har inneburit en demonisering av Israel (SKMA 28/10/10). Landet är nazister som påstås genomföra en förintelse av palestinier.
Betyder detta språk något? 2005 instämde 51 procent av tyskarna i påståendet att Israels behandling av palestinierna liknar nazisternas behandling av judar. I en svensk studie från 2006 instämde 26 procent i samma påstående. En ”maktanalys” som har fäste i vithetsforskning och antirasism, där judar inte kan betraktas som offer för rasism. Vilket har inneburit ökad antisemitism.
Det narrativet behövs för att förstå varför pogromerna den sjunde oktober på sina håll har hyllats, eller setts som bara ännu en händelse i en pågående konflikt – men också för att analysera den komplexitet Žižek talar om. Pogromerna är del i ett trauma som har format vår värld, och nu kommer att forma den mer.
Hur bra Žižeks nyanserade tal än var kunde jag inte låta bli att tänka på hur enögd han har varit inför traumats komplexitet. När filosofen med anledning av bokmässans beslut att skjuta upp prisceremonin för den palestinska författaren Adania Shibli sa att ”böcker är viktigare än någonsin, utan dem ingen lösning på Gaza-kriget” så gick tankarna till en annan artikel han har skrivit. En där man inte kan påstå att nyanser och vikten av fiktion stod i topp. Särskilt intressant eftersom ämnet Žižek behandlade då var samma som för Shiblis roman ”En oansenlig detalj” – israeliska soldaters övergrepp.
Ari Folmans animerade dokumentärfilm ”Waltz with Bashir” handlar om den massaker libanesisk milis begick på palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila – utan att stoppas av israelisk militär – under Libanonkriget 1982. Filmen skildrar förövarskuld och hur samhällen via fiktion kan konfrontera krigsbrott, och fick sin premiär under Gazakriget 2009.
Folman, son till Förintelseöverlevare, konfronterar sina och medsoldaternas minnesluckor om övergrepp från massakern 1982. Han förenar offrens trauman, Förintelsetrauma överfört över generationer, samt förövartrauma. Han visar att detta är en israelisk erfarenhet man måste förhålla sig till – särskilt om relationen till palestinierna ska lösas.
Ingetdera imponerade på Žižek som kallade sådana israeliska filmer för ”propaganda” och ”ideologi” – genom förövartrauma ”humaniserade” de soldater.
Inte bara det att en psykoanalytiker avfärdar fiktion som lägger nationen, som offer och förövare, på terapisoffan är anmärkningsvärt. Sabra och Shatila ledde till stora israeliska demonstrationer. Ett folk med Förintelsens trauma i sitt DNA ansåg att något var fel när massakern ägde rum med stöd av deras regering. Även om detta var Žižek stum. Men artikeln publicerades världen över, även i DN (1/4/10).
Oviljan att förstå hur trauman lever vidare har fortsatt att göra avtryck. I London review of books skriver författaren Adam Schatz att Förintelsen har blivit en ”civil religion” på bekostnad av bryddhet om muslimer (19/10). Han begränsar antisemitisk förföljelse till en historisk företeelse i Europa och menar att pogromerna den sjunde oktober bara ”påminner” om pogromer, eftersom judar i dag har en unik position. Samt att palestinierna straffas ”för Hitlers handlingar”.
Sammantaget förvanskar det den fortsatta judiska och israeliska erfarenheten. Man måste kunna fördöma israeliska ledare som talar om alla palestinier som nazister och samtidigt se att antisemitism efter 1945 inte är ett hjärnspöke. Fråga judar som flytt Iran, fråga den judiska diasporan från MENA-länderna eller judarna från Sovjet.
Eller – lyssna på Hamas judehat. Läs vittnesmålen om gravida kvinnor med uppskurna magar och se bilderna på uppbrända barn för att se att retoriken resulterar i samma sak som gjorde att judar för 100 år sedan flydde Östeuropa. Försök sen förstå vidden och traumat av att nationen som skulle skydda dem mot ”aldrig mer” inte kunde göra det.
Resonemang som Schatzs, och den diskurs Bachner pekar på, hjälper oss att förstå hur svenska kulturarbetare och kändisar mindre än två veckor efter terroristernas slakt kunde skriva under upprop som inte nämnde pogromer eller gisslan – men avfärdade Israel som avhumaniserande. Varför? För att språket kring konflikten har bäddat för detta, gjort narrativet till slentrian.
Att stanna upp och befinna sig i sorg över det exceptionella – att stanna upp vid vad detta trauma betyder – handlade aldrig om att välja sida. Det förtar inte att man känner vrede över döda palestinska barn. Över israeliska regeringar som har skadat sitt land. Man kan till och med instämma i mycket av det som Mikaela Blomqvist nämner i en replik till Tobias Schreiber (27/10).
Men ska vi tala om historien – om komplexitet, språk och narrativ i den här konflikten – då måste vi göra det med betydligt öppnare och långsiktigare blick än vad vi nu ser.
I synnerhet om vi ska förhindra mer antisemitism och avhumanisering.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
